Kapitel 3; Two Changing hearts


Pizza. Lasagne. Rostbiff. Oxfilé. Friterad potatis. Mertyl High hade all slags mat, för alla typer. Det gick inte att undgå hur god den var också. Tyvärr var jag sällan sugen på mat. Jag kände mig alltid som ett frågetecken då jag såg dem allihopa fylla deras brickor till bredden med ett tiotal olika maträtter. Det enda skälet till att jag åt mat var för att smälta in; jag var ju inte särskilt intresserad av ett anorektiker-rykte. Jag hade aldrig testat, men jag var ändå nittionio procent säker på att jag kunde klara mig helt och hållet utan mat. Det skulle ha låtit otroligt galet i en vanlig människas öra, men det kanske var det som var grejen; jag var inte vanlig. Men det gick inte en dag utan att jag önskade att jag vore det. Jag suckade tungt medan jag fyllde min bricka med saftiga frukter som apelsin, äpple och kiwi. Till det fyllde jag upp fem glas vatten och satte mig sedan vid ett av de få tomma och lediga borden. Jag höjde ivrigt på glaset och slukade innehållet med en enda klunk. Jag skulle precis höja det andra glaset som stod på tur då jag kände en hand på min axel.

"Wow, akta då du inte sätter det i halsen." Jag stelnade till då jag hörde den välbekanta rösten. Jag vände mig om och log lekfullt mot Blake.

"Tänk om jag råkar göra det då?"

"Ja, då måste jag stå och klappa dig på ryggen medan du hostar upp vattnet igen..."

"...vilket skulle ställa till med en scen som skulle dra en hel del blickar till sig", avslutade jag. Han såg misstroget på mig, drog ut stolen bredvid och satte sig så nära att jag kunde känna mint doften från hans andedräkt.

"Nja, kanske det - men som om det skulle göra någon skillnad." Jag såg förvirrat på honom. Han skrattade och nickade mot bordet mitt emot oss.

"Ser du hur fridfullt de äter sin lunch? Visst ser de oskyldiga ut hela bunten? Men varje gång du tittar bort iakttar de dig, granskar allt från dina fylliga rosiga läppar till dina gnistrande isblåa ögon."

Jag brydde mig inte om att tänka på de granskande eleverna och slutade fokusera på vad han sa till mig. Efter att ha tittat på honom allt för länge var jag som förtrollad, hypnotiserad av hans intensiva blick. Mitt hjärta skenade iväg då han såg på mig med ett brett leende och en väldigt annorlunda känsla dök upp under ytan, något jag inte kunde definiera, något jag aldrig stött på förut. Jag skakade på huvudet och tittade bort ett par sekunder medan jag försökte samla mig själv. Jag hatade det faktum att en vanlig kille kunde få mig att tappa kontrollen så totalt. Hur många killar hade inte jagat mig? Hur många killar hade inte gjort allt för att imponera på mig genom åren? Sedan så länge jag kunde minnas hade jag alltid sett förbi dem, skrattat åt deras patetiska försök och roats av deras kraftiga ansträngningar. Ingen hade någonsin fångat mitt hjärta, inte ens en av mina tår. Tills nu. Jag vände mig om mot Blake igen och såg han djupt in i ögonen. Han verkade vara lika bortkopplad från världen som jag.

"Jag måste visa dig en sak", viskade jag. Utan att vänta på svar fattade jag hans hand och drog med honom ut ur matsalen, genom korridorren och ut från skolans portar. Efter några minuter i tystnad började han sakta ner.

"Vart tar du mig?" frågade han, halvt distraherad av något vars orsak jag inte kunde lista ut.

"Du får se", spann jag självsäkert och stannade upp framför hans moped.

"Kasta hit nycklarna", bad jag och spärrade upp mina stora valpögon. Utan ett ord drog han fram dem och la dem varsamt i min hand. Jag log änglalikt och startade moppen.

"Den här gången kör jag", sa jag och drog hjälmen över huvudet. Han satte sig bakom mig utan några invändningar.



"Jag har aldrig sett den här delen av London förut", mumlade Blake hänfört medan vi strävade fram längs det gröna landskapet.

"Kanske för att det här inte är London", skrattade jag. Blake höjde på ögonbrynen.

"Inte? Men var är vi då?" Jag slängde ena armen runt ett äppelträd, klättrade upp två meter längs en gren och dansade ner i luften tillbaka mot marken igen.

"Det här är mitt himmelrike. Efter att jag har dött vill jag hamna här, men du har inte sett kronjuvelen på den stora kronan än", sa jag och sprang in i den oändliga skogen.

"Vänta!" ropade han förvirrat efter mig. Trots skogens smått kusliga intryck för någon som aldrig besökt den förut så sprang han in efter mig utan någon tvekan. Efter ett tag när jag började höra fåglarnas kvitter och de onaturliga melodierna i vinden insåg jag att vi var framme.

"Det här är Ekosjön", förklarade jag och blickade ut över den stora kristallblåa sjön vars skönhet inte kunde mätas med någon annan sjö sett ur det mänskliga ögat. Faccinerad av det förtrollande vattnet tog han ett utmanande steg framåt.

"Det är vackert", konstaterade han ärligt.

"Precis som du", viskade jag, ohörbart för hans öron. Han vände sig om och log mot mig.

"Hur hittade du det här stället?" Den frågan gjorde mig lite ställd, eftersom den frågan inte hade något svar.

"Jag...jag vet inte. Det här låter nog galet, men jag har alltid vetat om den här platsen. När jag var väldigt liten drömde jag om det här stället tills jag en dag bara gick och gick tills jag fann det...Det är som en slags dragningskraft. Jag skulle kunna hitta hit med slutna ögon." Jag hade aldrig någonsin berättat denna hemlighet för någon och ångrade mig så fort jag yttrat mig om den. Nu fanns det bara tre saker han kunde göra; skratta och be om ett seriöst svar, glo på mig som jag vore utvecklingsstörd eller springa här ifrån så fort som möjligt. Han gjorde inget av dem. Chockat såg jag hur faccinationen och nyfikenheten steg i hans ögon.

"Du har rätt", sa han tillslut. "Jag hade nog tyckt det låter galet om jag inte redan sett hur du på något ytterst underligt sätt hör hemma här. Sättet du anpassar dig till vinden, sättet dina ögon gnistrar ikapp med sjön... Självklart hör ni ihop." Jag andades ut och kände hur lättnaden överväldigade mig. Han slog sig ner på en stor silverblänkande sten och nickade mot den tomma stenytan bredvid sig. Jag skakade på huvudet.

"Kom", sa han för att förtydliga sin gest. Ännu en gång skakade jag på huvudet.

"Nej." Sakta knöt jag upp mina trasiga converse och drog av mig skoluniformen tills min klädsel endast bestod av mina ljusgröna spetsunderkläder. Smidigt och säkert gled jag ner i det svalkande vattnet och simmade ut en bit. "Kom du." Han satt kvar som förstenad utan att röra en enda min.

"Vattnet är skönt", sa jag uppmuntrande. Ingen reaktion. Bestämt slängde jag bak mitt långa hår och klev upp ur sjön. "Vad är det för fel?" Jag gick fram mot honom och började lirka upp hans slips som representerade Mertyl Highs färger; Röd,ljusblå och silver. "Är du rädd för vattnet?" retades jag. Snabbt verkade han återfå kontrollen över sin kropp. Helt oväntat ställde han sig upp och tog ett steg mot mig. Nu var vi så nära att jag kände hans hjärtslag mot min hud.

"Är det en utmaning?" viskade han.

"Det kan du ge dig på." Hans ansikte sken upp i ett stort lömskt leende och innan jag hunnit tyda det så lyfte han upp mig och hoppade i sjön med mig i sin famn. Då hände något. I samma sekund som våra kroppar nuddade vattenytan tillsammans sändes en elektrisk impuls genom hela sjön, fåglarna i träden lämnade sina bon och en stark vindpust tog tag i trädarnas grenar och fick löven att prassla ljudligt. Mitt i allt detta kunde jag svära på att jag hörde en stark melodi, musik som fyllde mina öron och gav min kropp behagliga rysningar. Men lika snabbt som allt detta uppstått så försvann det. Blake gapade stort och stirrade på de gigantiska träden.

"H-hörde du det där?" viskade han. Jag nickade och kände någon form av lugn ta över min kropp.

"Det här är en väldigt speciell plats", var min enda förklaring. Hans förvånade uttryck slätades slutligen ut och han placerade sin hand runt min midja för att sedan dra mig närmare honom.

"Jag vet", svarade han. "Precis som du." Sedan kysste han mig.


RSS 2.0