Chapter 8 - Let The Chase Begin
"Har du inte skola?" Jag vände mig om för att upptäcka en nyvaken Arthur vid min dörr.
"Du gav mig nyss uppgiften att mörda en flicka för att rädda världen från nymfernas hämnd och vrede och du oroar dig om min skolgång?" Arthur suckade och slog sig ner på min säng. Jag vände mig om i fåtöljen och mötte hans blick. Jag hoppades för allt i världen att mitt ansikte inte skulle avslöja sorgen jag bar på.
”Min son…”, sa han med en ömhet jag inte riktigt var van vid. ”Det är inte jag som personligen ber dig om denna uppgift. Om jag kunnat bespara dig denna börda hade jag gjort det, men precis som med mig själv så ligger detta i ditt blod. Och uppgiften du har är större än oss båda. Jag misslyckades med att finna den sista nymfen och nu ligger allt i dina händer. Allt jag kan göra är att stå vid din sida och vägleda dig så gott jag kan.” Jag nickade förstående. Det syntes i hans ögon hur mycket hans misslyckande tog på honom. Jag var hans sista chans till att åtgärda det misslyckandet.
”Så vart börjar jag?” mumlade jag.
”Först måste du hitta henne. Du måste ta reda på vad för slags nymf hon är. Självklart har hon hela naturen till sin fördel, men ett speciellt element kommer vara hennes starkaste vapen förutom Alymphis. Det elementet måste du hålla dig borta från till varje pris.”
”Ett speciellt element?” sa jag och höjde på ögonbrynen.
”Eld, vatten, luft och jord. Varje nymf har sitt tilldelade element.” Det faktumet gjorde mig ställd. Jag tänkte tillbaka på hur hon fört sig i skogen… Hur hon dansat över jorden, upp i luften, från gren till gren… Sedan mindes jag sjön och melodierna jag kunde höra när hon förde mig ner i den…
”Vatten.” Det var en knapp viskning men fick Arthur att spärra upp ögonen direkt. Han såg mig i ögonen ett par sekunder och jag visste att smärtan i mina nu var fullt synlig.
”Du vet vem det är.” Det var ingen fråga. Jag svalde hårt, pressade samman mina läppar och nickade sedan.
”Vem?” begärde han att veta direkt.
”Åh, bara någon tjej i min skola”, sa jag och försökte låta så obrydd som möjligt. Jag visste inte riktigt varför, men en röst inom mig skrek att jag skulle ge han så lite information som möjligt om hur nära mitt hjärta denna varelse var. Kanske det var för att jag inte ville att han skulle tveka på mig och min styrka för att göra det rätta. Eller så kanske det var för att skydda henne. Eller båda delarna. Hursomhelst bestämde jag mig för att få det att låta som en enkel match.
”Är du säker?” undrade han och granskade mitt ansikte. Jag nickade.
”Ja…det var bara något jag såg vid en sjö en gång…Jag är säker.” Arthurs ögon smalnade och jag visste att han misstänkte något. Vad det än var så verkade han i alla fall släppa det tillslut.
”En Okeanid alltså”, sa han sedan för sig själv. Jag såg förvirrat på honom.
”En vad?”
”Det är det vattennymfer kallas för.”
”Åh.”
”Låt mig gissa”, sa han och böjde sig framåt.
”Hon är utomordentligt vacker?”
”Väldigt”, sa jag sakligt men suckade inombords. Väldigt. Jag harklade mig. ”Så vad gör jag? Ska jag bara ta den där dolken och köra den igenom hennes hjärta?” Jag försökte säga det lika enkelt som om vi snackade speltaktiker till något löjligt spel men rösten gav vika och bröt sig när jag nämnde hennes hjärta. Han verkade inte märka det utan skrattade istället.
”Åh, om det bara vore så enkelt min son! Men det gäller att ha fördelarna på din sida innan det bär av. Kunskap kommer ge dig överhanden. Om flickan är ovetande om sin kraft och Alymphis kommer hon inte utgöra något större hot men om hon vet…” Något mörkt skymde för hans ögon och bara tanken tog fram det grovaste allvaret inom honom. ”Då kommer det krävas mycket list och styrka min son. Och framför allt mod. Ditt liv kommer stå på spel lika mycket som hennes, om inte mer. Din första uppgift måste bli att ta reda på om hon funnit Alymphis än. Och du bör fortsätta ditt liv som vanligt. Flickan får inte få de minsta misstankar om dig.”
Försent, tänkte jag. Jag visste även redan att Emilyssa visste vad hon var. Frågan var hur länge hon vetat… Jag tänkte tillbaka på föregående dag… Tanten… Den upprörda flickan med tårar i ögonen utanför min dörr… Jag kopplade ihop ett och ett och insåg att hon inte kan ha vetat om det mycket längre än vad jag gjort. Jag visste väl att det var något lurt med den där tanten. Men hade hon funnit Alymphis än? Det var den stora frågan. ”Förutom detta har du en annan uppgift.” Nu kunde jag se något slugt i hans ögon.
”Fem pass om veckan på London Waterland.”
”London vad?”
”En simhall. Du bör hålla dig så långt borta från vatten som möjligt med denna dödliga Okeanid men om tillfället skulle inträffa bör du vara redo och inte backa för en kallsup.” Jag skakade på huvudet för mig själv. Det här blev bara bättre och bättre. Arthur skrattade och klappade mig sedan på axeln. ”Upp med dig nu, du ska till skolan.” Han gav mig ett uppmuntrande leende och lämnade sedan rummet. Jag suckade och lutade mig bak i fåtöljen. Därefter bläddrade jag fram en bild på Emilyssa i min mobil.
Jag visste att du skulle förändra mitt liv för alltid, även om det skulle innebära min egen död, tänkte jag innan jag tryckte på ’radera’.
Till solen går upp - Emilyssas POV
Alymphis hade förstärkt alla mina sinnen. Aldrig hade jag sett så klart i en så mörk natt som denna, aldrig hade jag kunnat springa så snabbt och så länge utan att bli trött och aldrig hade jag hört regndropparna redan innan de träffade marken. Svärdet hade blivit en del av mig. Efter nattens sökande hade jag äntligen funnit mitt mål. När jag väl stod utanför den gamla byggnaden var svärdet så varmt att det knappt gick att hålla i. Jag suckade tungt för mig själv. Det här fick inte bli ett avsked, nej det skulle endast bli ett 'vi ses'. Bara det var svårt nog.Jag tog ett par steg upp för uppfarten men tvärstannade då en känsla överumplade mig. Rädlsa. Jag insåg att det inte var en känsla från min egen kropp - nej, rädslan strömmade in genom svärdet. Jag kunde känna Styxs ande. Jag tog ett utmanande steg fram och någon form av panik fyllde mig.
"Sluta!" väste jag och slängde ner svärdet i marken. I samma sekund som mina händer gjorde sig lösa från det försvann rädslan och paniken. Jag böjde mig ner och placerade svärdet bredvid en buske. Utan att riktigt förstå vad jag höll på med så viskade jag;
"Bevara Alymphis." Snabbt drog små grenar från busken in Alymphis och dolde det. Med svärdet i säkerhet kunde jag nu tassa fram till dörren där jag genast började leta efter en ringklocka - som inte fanns. Tvekande höjde jag min näve och bultade försiktigt på dörren. Det dröjde bara ett par sekunder innan dörren slogs upp. Och där stod han. Blake. Min Blake. Jag skulle precis ta ett kliv in när ett stort rött sken överraskade mig så mycket att jag stapplade bakåt istället. Jag följde Blakes förskräckta blick mot källan till ljuset.
Det kan inte vara sant.
Sekunden när jag fick syn på dolken var sekunden hela mitt liv rasade.
"Nej", viskade jag och såg upp i Blakes stora ögon. "Nej",upprepade jag. "Nej,inte du! Vem som helst men inte du!" Blake släppte omedvetet dolken så den dunsade ner i golvet samtidigt som hans ögon fylldes med tårar till bredden. Jag kunde inte förstå det. Mitt enda hat, praktiskt taget medfött, var även min enda kärlek. Jag vägrade tro det. Var det han Styxs ande hade fruktat? Hade hon känt av jägaren som var född till att döda mig, precis som hans farfar dödat min mamma och pappa? Det kändes som att vi stod där i en evighet och bara stirrade på varandra. För var sekund som gick så blev det klarare och klarare för mig vem han egentligen var. Plötsligt delade jag svärdets rädsla och tog ett steg bakåt för att öka avståndet mellan oss. Steget var det som fick honom att vakna. Innan jag visste ordet av hade han slängt armarna om mig och våldsamt pressat sina läppar mot mina. Det här var slutet - och det visste vi båda. När solen gick upp igen skulle allt förändras. Blake skulle vara mitt livs fiende och jag skulle förbli hans måltavla tills jag var undanröjd för alltid. Jag visste att det här var ett avsked, ett avsked till allt vi någonsin haft mellan oss. Jag kunde känna det i hans desperata och passionerade kyss. Vi båda visste att nästa gång vi såg varandra så skulle det handla om liv och död. Personligen kändes det redan som om något dött inom mig. Mina ögon släppte lös tår efter tår när jag insåg att den här natten var det sista vi hade kvar. Så där stod vi i regnet och blev alldeles dyblöta,vilket naturligtvis inte gjorde oss nåt. Med hans händer runt mitt ansikte och mina hårt invirade i hans hår pressade vi oss samman allt närmare utan att avbryta kyssen. Det fanns ingen tid för att vara försiktiga nu så därför brydde ingen av oss om att pausa för att kunna andas, ingen av oss brydde sig om det faktum att våra läppar var svullna under varandras och jag brydde mig inte det minsta om mitt ena axelband på nattlinnet som gått av i hettan. Efter ett tag lossade jag mig motvilligt från hans grepp och backade två steg. Det orsakade mig psykisk och fysisk skada att inte längre vara nära honom. Min kropp började skaka av lust när jag betraktade den allra vackraste människan jag någonsin sett, som också råkade vara en Nymfjägare. Jag hade inte sett han dyblöt sedan den där dagen i sjön och om jag ska vara ärlig så gjorde det där blöta svarta håret runt hans vackra ansikte honom ännu mer åtråvärd. Lusten av att röra vid honom igen värkte i mina ådror, dök upp under ytan som små krampattacker. Ilsken över mina okontrollerade känslor knöt jag nävarna och lyckades nätt och jämt att hålla mig stadig.
"Gå inte", bad Blake och tog ett utmanande steg framåt. Jag rörde mig inte ur fläcken, rädd för att om jag väl gjorde det så skulle jag springa rakt in i armarna på honom.
"Jag måste." Det var menat som ett högt och bestämt uttalande men kom istället ut i en svag viskning. Han tog ännu ett steg fram och var nu så nära att våra nästippar snuddade vid varandra. Jag ryste till vid beröringen.
"Du måste ingenting inatt", sa han bestämt och höjde sin ena hand för att stryka undan en hårslinga från mitt ansikte. "Den här natten tillhör dig och mig." Sättet han uttalade dig och mig i samma mening fick det att pirra i hela kroppen. Med nyfunnen självsäkerhet slog jag armarna runt hans nacke och makade mig närmare honom.
"Till solen går upp",mumlade jag. Han log med blandad smärta och lycka i ögonen. Jag besvarade leendet och tog hans händer för att föra honom med mig bak ett par steg bland stora häckar och träd. Väl skymd från allmänheten drog jag honom med mig ner i det våta och höga gräset.
"Är det galet av mig att önska att solen aldrig ska gå upp igen?" viskade jag och rullade runt så jag låg över honom. Blake gav mig ett slugt leende och rullade runt så han var överst igen.
"Inte det minsta", viskade han tillbaka och fattade grepp runt min haka för att sedan pressa samman våra läppar igen. Hur skulle jag någonsin kunna få nog av honom? Hur skulle jag någonsin kunna se på honom och förneka hur mycket jag ville vidröra honom? Jag rullade runt så jag låg överst igen och insåg att maktkampen bara hade börjat. Jag pressade min mun hårt mot hans hals,naffsade hela vägen upp till hans mun. Kyssen var så våldsam och intensiv att jag några sekunder senare, trots att jag inte ville sluta, föll andlöst tillbaka på rygg. Och så från ingenstans sa jag bara;
"Jag kommer uppfylla profetian."
"Och jag kommer stoppa dig", svarade han sakligt.
"Du menar döda mig." Han blev tyst. Tillslut sträckte han ut armarna och drog mig in i hans famn igen. Han sa inget. Jag sa inget. Jag bara låg där i hans armar och njöt av varje sekund. Snart skulle solens strålar välkomna den nya dagen och Blake skulle inte längre vara min Blake. Han skulle inte längre vara min drömprins, mitt livs stora kärlek. Han skulle vara min naturlige fiende och mitt enda sanna hat. Och jag...jag skulle vara det avslutande kapitlet på det hans förfader Gabriel påstartat. Jag suckade och såg upp mot himelen. Solen hade inte gått upp än, men gryningen var nära. Och jag ville inte uppleva slutet. Jag vände mig mot Blake, strök hans kind och gav han en sista våldsam kyss.
"Jag tänker inte säga farväl", sa jag och kom snabbt på fötterna. Blake ställde sig upp han med och tog ett steg närmare för att trycka sin hand varsamt mot mitt brustna hjärta.
"Hur kan något så rent vara så ont?" mumlade han. Jag hade undrat precis samma sak om honom. Efter att han kysst mig på pannan slöt jag ögonen hårt och vände mig om. Det blev allt svårare att andas för varje steg ifrån honom. Nere på uppfarten böjde jag mig ner över en av de stora buskarna.
"Ge mig Alymphis", viskade jag trött och under busken kom krälande smala grenar ut, hårt omslutna kring svärdet. Jag vände mig om med svärdet i ett fast grepp och såg att Blake var borta.
"Snälla", viskade jag med tårar som vällde ner över ansiktet. "Snälla Styx, ge mig styrkan att klara det här." En värme utan dess like fyllde mig och svärdet glödde i mina händer. Jag insåg snabbt att jag inte var ensam. Jag log och tänkte på min mamma och pappa. Jag skulle se till att de fick återuppleva världens skönhet igen. Jag skulle befria dem, vad det än skulle kosta. Jag svalde hårt och tryckte Alymphis mot hjärtat. "Hjälp mig att döda Blake Shieldsteen."
Fortsättning kommer i nästa kapitel från Blakes POV.....
Hades Dolk, kapitel sex (BLAKES PERSPEKTIV)
Efter en tid som känts som en evighet började chocken äntligen släppa. Det visade sig att det aldrig funnitss någon bil att laga. Arthur hade så desperat velat ha hem mig ikväll för han hade något ytterst viktigt att berätta. Jag hade alltid tyckt att min far var lite...speciell. Och nu blev det bekräftat. Han började babbla om den grekiska mytologin och en snubbe vid namn Gabriel som gjorde en pakt med helvetets härskare, Hades. Jag hade stirrat på honom med en misstrogen min och hade svårt för att fatta att jag lämnat Emilyssa på sin födelsedagsnatt för sitta och lyssna på pappas små sagor. Det visade sig vara allt annat än simpla sagor. Om det inte vore för den där dolken han tryckte i händerna på mig hade jag trott att han var galen. I samma sekund som jag nuddade dolken flög den upp i luften och uppgav ett rött sken. Arthur förklarade sen att så fort den sista levande nymfen var i närheten skulle dolken lysa rött igen, precis som den gjort vid min beröring.
"Så jag kommer från en lång rad av mördare?" hade jag frågat skeptiskt. Arthur hade snabbt förklarat att det var för människornas eget bästa, att nymferna var farliga och hade enorma makter. Min far hade tagit över min farfar, Isamuel, och i sexton år hade han letat efter det lilla barnet som en nymf vid namn Ereida hade på något sätt gjort sig av med innan hon föll offer för Hades dolk. Utan någon vidare 'jaktlycka' lämnade nu min far över uppgiften till mig; att avsluta pakten med Hades.
"Hur gammal bör denna nymf vara nu? Så jag vet vilken åldersgrupp jag ska leta bland."
"Som jag sa innan så försvann den nyfödda flickan för cirka sexton år sedan - vilket bör vara åldern på flickan nu också, tänk logiskt min son!" Jag stirrade chockat på min far.
"Menar du att jag ska mörda en tonårig flicka?!" utbrast jag upprört.
"Det är ingen flicka!" fräste Arthurtillbaka. "Det är en lömsk varelse! Förförisk,förhäxande och känslokall varelse! Nymferna känner ingen kärlek för oss människor, de känner förmodligen ingen kärlek alls! Och gudarna vet vilken vrede nymferna kommer utsätta det mänskliga släktet för om de återuppstår!" Jag tänkte lite nogare på saken. Jo, att vara förvisad till helvetet för all evighet borde nog tillföra en hel del hämnd till nymfernas sinnen. Jag såg framför mig hur vackra kvinnor som män återuppstod från helvetet och tog ut sin hämnd på både vuxna som barn. Nymferna skulle inte visa barmhärtighet för oss.
"Min son, du är den rättmätige arvingen av Hades dolk. Det är din uppgift att avsluta det våra förfäder påbörjat, och det jag misslyckades med att göra." Jag nickade. Ett liv mot hela jordens befolkning, det kunde jag leva med. Jag lovade mig själv att vilken skönhet nymfen ifråga än utstrålade - så fick jag inte låta mig luras. Jag skulle inte se på flickan som om den vore mer än vad den var; en känslokall häxa. Jag tänkte på Gabriel och Elizabeth. Min far hade berättat hur lyckliga de varit innan Semprus förstörde allt. Jag kände hur hatet växte inom mig och försökte föreställa mig hur jag själv skulle reagera om någon stal Emilyssa från mig. Nymferna hade inga hämningar och jag skulle få Gabriel att le i graven.
"Jag ska inte göra dig besviken far", lovade jag med dolken i ett fast grepp. Arthur såg stolt på mig.
"Det vet jag att du inte kommer göra,min son." Sedan satte han sig ner på den röda soffan med en djup suck.
"Vad är det som bekymrar dig,far?" frågade jag oroligt när han pressade ihop sina ögonbryn.
"Barnet var inte den enda som försvann för sexton år sedan", mumlade han. "Styx lät tillvärka världens mäktigaste svärd, Alymphis, som fick ärvas från generation till generation. Sista gången Alymphis sågs var för sexton år sedan i Styxs arvinges händer - Ereida." Jag flämtade högt.
"Så...så det betyder att..."
"Ja, flickan måste ha det nu. Alymphis är ett mycket speciellt svärd. Den fungerar endast med sin fulla kraft i händerna på Styxs arvingar. Vissa legender säger även att Styx placerade en del av hennes själ i det där svärdet. Om inte den sista nymfen har Alymphis än så dröjer det inte länge innan hon får det. Som jag sa så är det ett mycket speciellt svärd; det letar sig självt fram till sin rättmätige ägare. Alymphis kommer bli ett stort hot mot dig min son." Jag svalde hårt. Ingen anledning att gripas av panik. Jag såg misstroget på Hades dolk.
"Ska jag försvara mig mot Alymphis med det här?" sa jag och höjde på dolken. Efter att ha varit så allvarlig som man kan bli under hela denna kväll brast han äntligen ut i skratt.
"Var inte dum min son! Varför tror du jag har tränat dig i fäktning sedan du var liten?" Han höjde kryckan i riktning mot en gammal tavla på väggen som skulle föreställa han själv som ung.
"Lyft på tavlan är du snäll", bad han. Utan att fundera särskilt mycket över saken gjorde jag som han sa. Bakom tavlan fanns ett nyckelhål.
"Fånga!" ropade Arthur och slängde en silver nyckel åt mitt håll. Snabbt snurrade jag runt och fångade den med ena handen.
"Vad har du här inne Arthur?" frågade jag nyfiket och tryckte in nyckeln i dess lås. Arthur flinade stort.
"Du ska få se..." När jag äntligen fått upp det tröga låset flög den stora luckan upp och i det mörka hålet bakom blänkte något silvrigt.
"Ta ut det!" uppmanade Arthur ivrigt. Försiktigt slöt jag mina händer runt föremålet och drog ut ett silvrigt svärd med guld detaljer inristade. Jag svingade det lätt mellan händerna och kunde konstatera att det definitivt var ett av de brilijantaste svärden jag någonsin haft äran att hålla i.
"Visst är det vackert?" viskade Arthur. "Härstammat hela vägen från den tredje nymfjägaren, Richard. Med det svärdet har han huggit i många nymfer." Jag såg förvånat på Arthur.
"Men...du sa ju att nymfer var näst intill odödliga! Hur skulle jag kunna skada en nymf med det här?"
"Ja, du hörde rätt min son. Näst intill odödliga. Nymfernas hud är lika sårbar som våran egen men till skillnad från våran läker den otroligt snabbt, men självklart känner de smärta när något skär sig genom deras hud. Vilket är tillräckligt för att kunna distrahera en nymf. Ta det där svärdet nu och använd det väl. Lyckligtvis är det starkt nog att hålla stånd mot Alymphis innan du tar dolken och borrar den igenom den sista nymfens hjärta."
"Du får det att låta så enkelt", mumlade jag utan att slita blicken ifrån det fjäderlätta svärdet.
"Åh, det är allt annat än enkelt - men du min son har både modet och styrkan för att övervinna nymfernas ondska. Att se dig stå här framför ögonen på mig, uppvuxen med våran släkts äldsta klenod i händerna får mig att känna mig stoltare än vad jag någonsin har gjort." Jag kände hur en omedelbar värme fyllde hela min kropp. Jag visste att det där var pappas sätt att säga jag älskar dig.
"Jag kommer inte göra dig besviken", upprepade jag. Arthur log varmt till svar.
"Men kom ihåg, Alymphis är inte det enda som den sista nymfen har till sin fördel."
"Vad menar du?" frågade jag skarpt.
"Naturen min son,naturen! Skogen, bergen, sjöarna,floderna - till och med de stora haven! Naturen är en del av nymferna och vice versa. Därför är mitt råd till dig att hur du än bär dig åt för att nå ditt mål - se till att ha nymfen så långt bort från skogarna som möjligt!"
"Men...håller inte nymfer bara till på just de platserna?" frågade jag förbryllat. Arthur skakade snabbt på huvudet.
"Nej, inte den här nymfen. Hon blev som sagt lämnad någonstans i vår mänskliga värld och eftersom hon är den sista av sitt slag så har det inte funnits någon annan nymf som har kunnat förklara för henne om vad hon är. Flickan håller nog till i vanlig skolmiljö nu skulle jag tro. Jag föreslår att du gör ett besök på varenda skola i London. Om hon och Alymphis inte funnit varandra än är chansen stor att hon inte har någon aning om vad hon är för något." Jag nickade förstående och insåg hur sorglig scenen skulle bli.
'Hej jag är Blake! Jag är en såkallad Nymfjägare och du är en nymf! Nu måste jag döda dig med den här dolken för att avsluta pakten med helvetets härskare Hades!'
Flickan skulle vara död snabbt utan att förstå varför och utan att få en chans att försvara sig. Om det inte vore för det att Arthur förklarat vilka lömska varelser de var hade jag nästan tyckt synd om henne. Arthur tog stöd av sina krycka och ställde sig försiktigt upp.
"Jag önskar dig all den lycka jag aldrig hade under min tid som Nymfjägare", sa han och klappade mig på axeln.
"Tack far. Gå och lägg dig nu, det är sent och du ser helt slut ut!" Arthur skakade på huvudet.
"Jag är inte trött", gäspade han.
"Jag hör det", skrattade jag. "Gör dig och mig en gemensam tjänst och sov nu så ses vi i morgon." Jag kysste min älskade far på hjässan och lämnade sedan vardagsrummet med både svärdet och dolken. Väl uppe i mitt rum kastade jag mig i sängen och andades ut. Jag hade varit så spänd enda sedan jag kommit hem och kunde nu äntligen slappna av. Trots den stora och viktiga uppgiften jag hade framför mig så var Emilyssa allt jag kunde tänka på. Jag kunde inte dra in henne i det farliga uppdraget och därför var hon på något sätt tvungen att hålla sig borta från mig tills allt var över. Men vad skulle jag säga? Jag hann inte fundera mer över det förrän smärtan överumplade min kropp. Hur länge skulle jag bli tvungen att vara ifrån henne? Mitt hjärta värkte redan nu av längtan. Längtan av att få hålla henne i min famn, känna hennes läppar mot mina... Jag pressade min näsa mot armen och drog in doften av Emilyssa. Hon doftade ljuvligt - ljuvligare än någon blomma jag någonsin luktat på! Jag kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt inatt om jag hade stannat hos Emilyssa. Hade allt varit en grym lek, eller hade hon verkligen gått hela vägen? Bara tanken på det fick mina ådror att värka av lust. Jag hade aldrig velat ha någon så fysiskt i hela mitt liv som jag ville nu. Om jag inte hade gått så hade jag varit där hos henne just nu. Jag hade kysst henne tills läpparna hade blivit svullna och jag hade låtit henne somna i mina armar för att sedan bara titta på henne. Jag kunde aldrig få nog av att se på henne. Jag fnös för mig själv och borrade in ansiktet i en av de stora dunkuddarna. Här hade jag nyss fått veta om att allt från gudar till nymfer existerade och det enda jag tänkte på var hur mycket jag ville ha Emilyssa! Det här beroendet av hennes närhet började gå överstyr. Och jag gillade det. Jag hade aldrig känt mig så fylld av kärlek - men aldrig av så mycket hat för den delen heller. Hur kunde jag hata någon jag aldrig någonsin träffat? Jag bet mig hårt i läppen och försökte stänga inne den bubblande ilskan den sista nymfen framkallade hos mig. Svekfulla och känslokalla varelser som skulle ödelägga hela jorden med sina hämndlystna små vänner om inte jag stoppade henne. Jag kunde känna Gabriels lidande i mina ådror, hatet för nymferna som så hänsynslöst förförde och förhäxade människorna... Men det skulle sluta för alltid då jag väl stack dolken i den sista nymfens hjärta. Världen skulle bli fri från de vedervärdiga skapelserna en gång för alla. Plötsligt rycktes jag ur mina tankar när jag hörde knackande ljud från dörren på nedervåningen. Vem kunde vilja besöka oss så här sent på dygnet? Snabbt ryckte jag åt mig dolken och tassade försiktigt ner för trappan. Jag hade hört en massa om hur vanligt det var med rån i storstäder som London och jag tänkte inte ta några risker - inte med min sårbara far på övervåningen. Med dolken i ett fast grepp bakom ryggen öppnade jag dörren sakta. Ena sekunden såg jag Emilyssa och hennes vackra ögon som tindrade i natten , andra sekunden bländades jag av ett kraftigt rött sken.
The Truth - KAPITEL 5, EMILYSSAS PERSPEKTIV
"Åh,jisses!" flämtade Leona, som hon bett om att få bli kallad, och tog ett steg närmare mig. "Du är sannerligen din mor upp i dagen! Fast det mörka håret har du nog fått från din far..."
"Kände du min pappa också?" frågade jag förvånat. Leona nickade ivrigt.
"Ja,givetvis! Jag minns till och med dagen din mamma träffade honom." Hade den tanten varit med så pass länge? Jag stirrade förbryllat på henne.
"Vänta ett tag, nu hinner jag inte med här-"
"Jag tog hand om din mamma,förstår du", förklarade hon snabbt. "Hennes egen mamma dog bara någon månad efter att hon blivit född, precis som din mamma gjorde efter din födsel." Jag förstod inte. Var det något slags mönster i min släkt, att alla födde sina barn och dog sedan någon månad efter? Det var rätt mycket att ta in.
"Varför...?"
"Åh det ska jag tala om!" sa hon ivrigt. "Sätt dig ner,sätt dig ner! Ja,så där ja! Nu ska du få höra." Hon tog min ena hand mellan sina två knubbiga händer.
"Emilyssa du är mycket ovanligt, faktum är att du är ett av dess slag!"
"Jag vet att jag är udda,du behöver inte påpeka det..."
"Nej nej! Inte alls udda, inte alls menat på det sättet! Snarare en på miljonen, ja det är precis vad du är! Rättare sagt; en på sex miljarder människor!" Okej. Kvinnan var rubbad. Jag fortsatte att se helt oförstående på henne,vilket hon tycktes märka.
"Förlåt mig, jag blev nog lite för ivrig där. Jag ska nog ta allting från början." Jag nickade uppmuntrande.
"Ja Leona, det skulle nog vara...en bra idé." Hon nickade och tog sedan ett djupt andetag.
"Säg mig mitt flickebarn, har du någonsin hört talas om nymfer?" Jag funderade på ordet och mindes bilder av halvnakna kvinnor i ett skogsbryn som hörde ihop med den grekiska mytologin vi läst om föregående terminen.
"Jo...lite grann, men jag tror vi läste mer om gudarna än själva nymferna..." Leona nickade förstående.
"Jo, nymferna hamnar oftast i bakgrunden då det ska läsas om den grekiska mytologin. Vad vet du om nymfer då?"
"Öh...Det är typ vackra kvinnor, ibland män, som håller till i ... naturen?" Min kunskap var pinsam - men Leona fortsatte nicka uppmuntrande.
"Ja så kan man nog uttrycka det. Har du någonsin läst berättelsen om nymferna Eko och Narcissus?" Jag skakade på huvudet vilket gav henne ett väldigt förvånat uttryck.
"Hm. En mycket känd och uppmärksammad berättelse är det. I alla fall; det handlar om den sköna Eko och självupptagna Narcissus. Jungfrun Eko var så hopplöst förälskad i sin Narcissus men allt Narcissus såg var sig själv. Han kunde sitta och stirra på sin spegelbild i dagar och gav inte Eko den minsta uppmärksamheten hon förtjänade. Det tog till slut kål på Eko och allt som blev kvar av henne var hennes ständiga eko... Gudarna bestraffade såklart Narcissus för det han gjort eller snarare; inte gjort. Nästa gång Narcissus gick ner till vattnet och skulle spegla sig fanns där ingen avspegling, ingen reflektion alls... Därav kom ordet 'narcissistisk' som står för självupptagna knölar som han själv. Eko blev en väl ihågkommen nymf och många platser är uppkallade av henne,tillexempel sjön du värnar om så mycket." Jag gapade förvånat.
"Va? Hur visste du..."
"Schhh! Du får ta frågorna sen,mitt barn." Jag tystnade snabbt och kunde inte låta bli av att slukas med i det hon berättade.
"Eko var en Oread. Oreader är en grupp nymfer som förknippas med berg,grottor eller de gamla antika skogarna som växer runt bergen. Dessa nymfer hör samman med gudinnan Afrodite. Oreaderna hör till kategorin landnymfer men det finns självklart fler under den kategorin, tillexempel; Hamadryader och vanliga Dryader. De båda är trädnymfer men Hamadryaderna är lite mer sammansvurna med träden än de vanliga Dryaderna. Varje Hamadryad är bunden till varsitt träd. Om trädet dödas, dör Hamadryadern och vice versa. Därför var gudarna mycket noga med att straffa människorna som gjorde träden illa. Sen har vi Napaiader som är bergsdals- och lundnymfer." Jag lyssnade uppmärksamt då hon fortsatte berätta om de mäktiga Nereiderna,uppkallad efter fadern Nereus och modern Ocean Doris. Nereiderna var havsnymfer som styrde både havets lugn och stormar. Nereiderna förknippades oftast med medelhavet.
"Sen har vi ju Limnaderna som lever i sjömyr- och träskområden, inte särskilt trevligt om du frågar mig." Leona pratade om nymferna ... som ... som om de verkligen existerade.
"Nu min vän, vill jag att du lyssnar riktigt noga!" sa hon plötsligt. "Nu har vi kommit till den viktigaste delen; nämligen vattennymferna vid namn Okeaniderna. De är de tre tusen döttrarna av Okeanos och Tethys. Var och en av dem har i uppgift att skydda varsin källa,flod,sjö eller damm. Några av dessa Okeanider var både gudinna och nymf, blandannat den äldsta dottern Styx som var den enda kvinnliga flodgudinnan bland alla dessa manliga flodgudar." Hon suckade avfärdande åt tanken.
"Leona... Allt det här låter verkligen intressant, men varför berättar du det här för mig?" Leona som verkat försjunken i tankarna sedan hon nämnt flodgudarna sken upp i ett brett leende.
"Jag berättar det här för dig för du ingår i den världen!" Rubbad som sagt.
"Vilken värld?" frågade jag irriterat. Tanten och hennes svammel började gå mig på nerverna.
"Gudarnas och nymfernas värld såklart! Emilyssa se bara på dig själv! Du bär på en skönhet bortom mänsklighetens natur!"
"Påstår du att jag inte är mänsklig?" fräste jag och kände mig ordentligt förolämpad. Att säga att jag var omänsklig var likadant som att kalla mig för missfoster.
"Det är precis vad jag påstår!" sa Leona upprymt. "Du är en nymf Emilyssa! Du är en Okeanid! Jag måste säga att jag var bergis på att du skulle bli en flodnymf likt din mor,mormor och kvinnan du härstammar från - gudinnan Styx - men du verkar ha funnit dig bekväm med Ekosjön." Tanten var fullkomligt galen! Jag? Nymf? Det var det värsta!
"Okej,du har gjort narr av mig tillräckligt nu!" fräste jag. Jag ställde mig upp och började stampa mot dörren. "Jag föreslår att du går." Leona verkade inte det minsta förolämpad.
"Jag förstår att allt kommer som en överraskning min vän, men nog måste du alltid ha vetat i djupet av ditt hjärta att du är ämnad för något så mycket mer än att leva ett simpelt mänskligt liv?" Jag skakade på huvudet.
"Jag har inget jäkla syfte! Jag är för tusan bara sexton år! Jag är en tonårig flicka ingen Okead eller Hamadryad!"
"Okeanid",rättade hon. Det var droppen.
"Var vänlig och gå", sa jag så lugnt jag kunde. Men hon satt kvar.
"Jag ska lämna dig,Emilyssa. Men först har jag lite saker att ge dig. Först - det här." Hon började leta i sin gigantiska handväska hon hade med sig och jag slog mig ner på sängen igen med en suck.
"Varsågod", sa hon och lämnade ett mossgrönt fotoalbum i mina händer.
"Vad är det här?"
"Öppna det så får du se." Tveksamt slog jag upp den första sidan och såg till min förvåning hur jag själv som liten bebis satt i en kvinnas knä på en brygga. Hon försökte hålla mig uppe medan jag sträckte efter vattnet med ena handen. Kvinnan hade långt kopparrött hår som slingrade sig enda ner till knäna och isblåa ögon som påminde om mina egna.
"Ni är så lika varandra", sa Leona med tårögda ögon. Jag fortsatte bläddra sida och såg nu mig själv i famnen på en mörkhårig man. Bakom honom stod min...min mamma. Det kändes otroligt att äntligen få se hur hon såg ut. Hon var så vacker. Mycket vackrare än mig själv.
"Åh, Ereida och Anthony var så lyckliga tillsammans...Jag kan fortfarande inte fatta att de är borta!" Leona snyftade nu högt och jag klappade henne försiktigt på axeln.
Ereida och Anthony. Mina föräldrar. Som jag aldrig skulle få träffa. Jag suckade och slog igen fotoalbumet.
"Bilder på mina föräldrar är inget bevis på den absurda historian du nyss försökte pränta in i mig", sa jag kyligt. För första gången sedan hon anlänt började Leona se irriterad ut.
"Men lilla du, hur mycket bevis ska du ha egentligen!" Hon drog fram en kopp ur väskan. Hur mycket grejer hade hon där inne egentligen?
"Fyll den här med vatten åt mig är du snäll." Utan att tänka speciellt mycket på saken gick jag ut till närmaste toalett med koppen och fyllde på med iskallt vatten. Så fort jag var tillbaka ställde hon koppen på mitt skrivbord - hon verkade inte ha någon avsikt att dricka det som jag trott.
"Nu vill jag att du koncentrerar dig Emilyssa! Koncentrera dig på vattnet och tänk inom dig hur vattendropparna lyfter från koppen och bildar en snurrande ring av vatten - i luften. Samtidigt ska du uttala orden siquver akvamius!" Jag stirrade chockat på henne.
"Du vill att jag gör vad? Är du helt från vettet? Jag kan inte få vatten att flyga!"
"Har du något att förlora?"
"Nej, men det är fullkomligt löjligt!"
"Nåväl, vi kan väl göra såhär; om du inte lyckas lämnar jag rummet genast. Om du lyckas låter du mig förklara mer om ditt väsen." Jag suckade tungt och nickade tillslut.
"Jag fattar inte att jag gör det här", mumlade jag och kikade ner på koppen. "Okej, så jag ska alltså se framför mig hur dropparna flyger upp i luften och bildar en virvlande cirkel?"
"Precis! Och glöm inte att säga formeln!"
"Javisst, hur gick den nu igen...?"
"Siquver akvamius!" Jag såg intensivt på vattnet och föreställde mig precis vad hon sagt. Sedan slöt jag ögonen och uttalade orden.
"Setquer akvamius!" Till min stora förvåning flög koppens innehåll upp i luften och bildade en...geometrisk figur med sex kanter.
"Siquver inte Setquer!" rättade Leona men jag lyssnade knappt.
"Gjorde jag nyss vad jag tror jag gjorde?" viskade jag.
"Jajamän! Fast du gjorde visserligen ingen cirkel, men det där såg mycket mer avancerat ut... Ja må då säga det, mycket skickligt,mycket skickligt!" Jag höll fram pekfingret och petade förundrat i vattnet för att se om det var äkta. När jag drog tillbaka fingret rätades figuren ut i en slinga och följde mitt finger likt en orm i luften.
"Fascinerande!" sa Leona för sig själv. "Ytterst fascinerande..." När jag väl satte mig ner igen och tappade koncentrationen dunsade vattnet ner i golvet. Jag svalde hårt. Var det verkligen möjligt? Kunde jag - en fattig liten barnhemsflicka - vara en ... nymf? Betydde det att den grekiska mytologin ... inte alls var en mytologi?
"Förlåt", var det enda jag fick ur mig.
"Du har inget att be om förlåtelse för", sa Leona vänligt. "Det är ju inte trots allt varje dag man får höra att man är en magisk skapelse!"
"Så...så jag är inte mänsklig?"
"Hm, jag tog nog i lite när jag sa att du inte var det. Självklart är du mänsklig, men bara till hälften! Din far var ju trots allt människa." Jag nickade och insåg den absurda sanningen; jag kände verkligen lättnad över att vara till hälften mänsklig.
"Varför berättar du det här för mig först nu? Jag menar i alla dessa år..."
"Åh det var för din egen säkerhet kära du! Och för att kunna förklara det för dig måste jag berätta om din mamma, dina förfäder och vad som hände på tiden då nymferna fanns." Vänta ett tag... Då de fanns?
"Du sa att jag var en på sex miljarder... Men jag är väl bara en av minst tretusen Okeanider?" Leona skakade sorgset på huvudet.
"Nej min vän... Något förfärligt hände med alla världens nymfer och allt började med en ung man vid namn Gabriel. Det var på tiden då nymferna och människorna levde i total harmoni tillsammans. De kvinnliga nymferna var ytterst förförande men det var även männen. Gabriels hustru, Elizabeth, föll för Oreaden Semprus. Gabriel kom på dem tillsammans och i samma sekund som han såg Elizabeths och Gabriels läppar mötas förbannade han nymferna. Han sålde sin själ till helvetets härskare, Hades, och bad om ett vapen så farligt att det skulle kunna döda en nymf - vilket är en väldigt svår uppgift om du frågar mig! Alla nymfer är näst intill odödliga, förutom Hamadryaderna såklart. Det enda sättet för vanliga nymfer att dö var då de lider av en sådan sorg att de till slut tynar bort, som Eko. Hades som alltid avundats gudarna de vackra nymferna skapade en dolk med en sådan kraft att den kunde släja varenda nymf, men för det var Gabriel tvungen att sticka dolken genom nymfernas hjärtan. Varje nymf som skulle falla för dolken skulle vara förvisad till Hades rike där de skulle vara fångade för all evighet. Gabriel som dödade under namnet 'Nymfjägaren' siktade sig först in på Semprus och inte ens gudarna kunde stoppa hans vrede eller makten denna magiska dolk bar på. Efter att ha ägnat hela sitt liv åt att förgöra alla olika slags nymfer överlät han dolken till sin son som Elizabeth gett födsel till redan innan hon träffade Semprus. På så sätt har son efter son burit på dolken och förgört nymferna. Eftersom nymferna försvann tappade havet, bergen - naturen i allmänhet all dess forna glans och världen var dömd till ett evigt mörker. Men med tiden uppstod en profetia. 'Den sista nymfen vid liv som får en människa att älska den så mycket att den frivilligt offrar sig i nymfens eget tillhåll - i ditt fall Ekosjön - skall frigöra alla de nymferna som är fängslade i Hades rike.' I och med profetian fick den då nuvarande Nymfjägaren, Isamuel, bråttom att förgöra de sista existerande nymferna. En dag när jag var ute i trädgården sprang en förtvivlad - men ack så vacker - kvinna fram till mig med ett spädbarn i sin famn. Hon bad mig ta hand om det och jag vet att det är galet att bara ta emot barn sådär av en fullkomlig främling, men det var något i hennes ögon... Hon var så fruktansvärt rädd och jag visste att det var hennes sätt att skydda sitt barn på. Kvinnan sa att gudarna skulle tacka mig för min goda gärning, gav mig en kyss på pannan och försvann sedan bort mellan träden. Mycket riktigt blev jag belönad! Jag som brinner för allt vad gäller växter vaknade dagen efter upp till ett himmelrike. Hela min gård stod i blomster av de vackraste blommorna jag någonsin skådat, blommor jag inte ens kände till! Jag som lidit av svår fattigdom och hungernöd innan sålde blommor och fick riktigt bra betalt. För varje blomma jag ryckte upp ur jorden växte en ny upp. På så sätt behövde jag aldrig jobba en dag till i mitt liv. Nu skulle jag endast ägna mig åt det vackra barnet jag fått äran att ta hand om. När jag fick henne bar hon på en guldmedaljong där namnet 'Ereida' var ingraverat. Ereida fyllde snabbt det stora hålet inom mig jag burit på så länge, du förstår jag var en mycket ensam kvinna och fann så mycket tröst i lilla Ereida. Hon växte upp till att bli en väldigt vacker flicka och precis som du kände hon sig som mest hemma bland skog och vatten. En dag då hon var i ungefär din ålder träffade hon på några av sina egna djupt inne i Allaéahndra skogen. De förklarade för henne vem hon var och hur jobbigt det än var för mig så lät jag henne gå och ansluta sig till sina egna. Jag tröstade mig med att jag gett henne en fin och säker uppväxt. Självklart hälsade hon på mig då och då, men inget blev precis som det varit innan. En dag kom hon hemspringandes till mig och berättade lyckligt om en man hon träffat. Åh som hon var förälskad! Det dröjde inte länge förrän de trolovade sig och hon blev gravid med dig. Men tiderna blev allt mer oroliga. Allt fler nymfer försvann och din mamma förstod att hon skulle vara på tur. När du bara var ett spädbarn lämnade hon dig utanför ett barnhem och därefter gav hon mig gåvor jag skulle ge dig på din sextonårsdag. Hon sa att det var säkrast för dig att växa upp så långt bort från naturen som möjligt, och ju mindre du visste om vad du verkligen var - desto bättre. Den natten var den sista natten jag såg din mor. En av hennes egna kom själv med beskedet till mig och berättade hur din mor dött och även din far som kämpade in i det sista med att försöka skydda henne. Nymfen, Leandré, förklarade för mig att nymfernas tid var förbi och att hon var den sista vid liv. Självklart visste hon inte om att du fanns då. I och med det trodde hon att profetian var hennes att uppfylla men jag tror inte hon klarade det, för i så fall hade din mor varit tillbaka. Nej - sexton år har gått nu och inte en enda nymf har setts till i varken skogar eller berg. Förstår du Emilyssa? Profetian syftade aldrig på Leandré, utan på dig mitt barn! Du ska få nymferna att återuppstå från Hades grymma rike!" Jag visste inte vad jag skulle säga. Att få reda på att man är både nymf och nymfernas sista hopp på en och samma kväll var mer än vad jag kunde hantera. Man kan väl säga att jag drabbades en smula av...panik.
"Är du tokig?! Jag kan inte vara den sista! Du kan ärligt talat inte bara komma hit och... Hur ska jag rädda alla?! Jag är bara..."
"Den sista Okeaniden direkt härstammad från mäktiga Styx." Jag svalde hårt.
"J-jag kan inte, jag kan inte vara den profetian syftar på...Jag kan inte vara den enda." Leona log varmt mot mig och började sedan rota i sin stora väska igen. Till min förvåning drog hon ut ett långt silvrigt svärd prydd med tre röda rubiner. Hon höll det framför sig och betraktade det hänfört samtidigt som hon viskade;
"Alymphis. Styx lät smida detta svärd som fick gå från dotter till dotter. Du är Styxs arvinge och detta är nu ditt - använd det väl." Istället för att ta emot svärdet stirrade jag bara stint på det.
"V-vad tusan ska jag ha ... ett svärd till?!"
"För att skydda dig såklart!" Det var då det gick upp för mig.
"Nymfjägaren vet...Han vet att det finns en till kvar." Leona nickade sorgset.
"Ja. Hades dolk kommer inte förlora dess kraft förrän den sista nymfen har fallit, på så vis vet Nymfjägaren att det fortfarande finns någon nymf kvar där ute." Inget går upp emot att få veta att man står på en dödslista på sin födelsedag.
"Och vem är Nymfjägaren?" frågade jag skarpt.
"Åh, jag vet inte hjärtat. Isamuels son borde vara ganska gammal vid det här laget. Hades ser till att varje Nymfjägare får en son och inte flicka då de väl ska ha ett barn. Isamuels son måste därför också ha fått en son nu som ska ta över honom. Vem det är har jag tyvärr ingen aning om dock..." Så jag skulle alltså fumla runt blint med ett svärd och se mig om som en paranoid tant för en möjlig nymfjägare? Det här lät ju bra.
"Behöver jag typ inte...fäktlektioner för att kunna hantera det där?"
"Åh nej, det kommer sig väldigt naturligt ska du se!" Det tvivlade jag starkt på.
"Ta det nu!" sa hon upprymt. Jag suckade och tog emot svärdet. I samma sekund som jag slöt mina händer runt svärdet strömmade en våg av värme genom min kropp och svärdet lös upp i ett stort grönt sken.
"Den känner av sin rätte ägare", konstaterade Leona. Jag vände på svärdets blad, smekte det och svingade det lätt åt höger och vänster. Svärdet kändes lätt som en fjäder.
"Alymphis har väntat på dig i sexton år."
"Du pratar om det som om det vore en levande person."
"Jamen det är det ju på sätt och vis!" skrockade Leona. "När Styx skapade det förde hon över en del av sin själ i svärdet. Det är ett mycket mäktigt svärd du håller där mellan dina händer. Styx kommer vara med dig i varje steg du tar." Hur absurt allt än lät i mina öron så gav det mig en tröst, att veta att jag inte var ensam.
"Hur kommer det sig att du vet så mycket?" Leona skakade hastigt på huvudet.
"Jag har haft privilegiumet i mitt liv att få vara en del av nymfernas värld, de har anförtrott mig saker som det mänskliga släktet säkerligen inte förtjänar efter hur de slaktat nymferna. Ereida tyckte i alla fall att jag hade rätt att få veta allt efter att ha tagit hand om henne så väl i sexton år - vilket egentligen gav mig mer än vad det gav henne - och jag som var så fascinerad av allt hon lärde mig hade verkligen inget emot det." Hon pratade om allt som om det vore världens vanligaste sak - att ingå i världen av nymfer och gudar. Själv hade jag inte riktigt fått in det än.
"Så...du vill att jag ska ta en pojke till Ekosjön och be honom offra sig frivilligt för mig?"
"Och för världens alla nymfer som torteras i Hades rike. Och glöm inte vem nu än offret blir så måste han älska dig." Jag drog in ett djupt andetag och kände hur min lediga hand började darra. Skulle jag bli tvungen att leda en oskyldig människa in i döden?
"J-jag tror inte att jag kan göra det", sa jag med en tjock hals. "Jag kan inte döda en oskyldig människa."
"Du kommer inte döda en oskyldig människa. Den kommer frivilligt offra sig. Vad är ett simpelt människoliv gentemot de fångade nymfernas? Det är inte bara för att ge nymferna tillbaka deras liv - nej allt har ett så mycket större syfte! Vi behöver nymferna så de kan återställa harmonin till våran planet. Träden dör, gudarnas vrede syns tydligt i vårat stormiga väder vi haft nu på sistone och havet har tappat sitt liv och glans. Det här är bara början. Om du, som den sista nymfen, faller för Hades dolk kommer världens befolkning drabbas av en katastof utan dess like!" Leona hade verkligen inga begränsningar vad gällde att sätta vikter på mina axlar. Jag suckade tungt och höll upp svärdet igen som speglade mitt bekymrade ansikte. Jag såg på min spegelbild. Skulle den där tjejen rädda planeten? Det var skrattretande.
"Måste jag älska pojken?" frågade jag dumt.
"Nej nej, absolut inte! Allt du behöver göra är att skapa en illusion hos någon vekling, nymferna brukar aldrig ha problem med att trollbinda det motsatta könet. Pojken behöver bara älska dig." Jag kände hur andningen blev tyngre.
"Men...det finns redan en som älskar mig." Leonas ögon vidgades.
"Utmärkt!" utbrast hon. "Då har vi vårat offer!" Jag stirrade förskräckt på henne.
"Glöm det!" fräste jag ilsket och hoppade upp ur sängen. "Nämnde jag att jag älskar honom också? Jag tänker inte röra ett hårstrå på Blake!"
"Blake", mumlade Leona för sig själv. "Du pratar alltså om pojken jag träffade på i korridoren!" Leona verkade inte det minsta upprörd över mitt otrevliga beteende. "Jag må då säga det, han var ytterst stilig den pojken! Men om du verkligen älskar honom så vet du vad du måste göra!" Ville jag veta?
"Du måste lämna honom, övertyga honom om att du inte älskar honom. Självklart kan du återvända till din Blake när uppdraget är slutfört. Men nu måste du fokusera dig på att hitta någon annan." Jag nickade, lättad över att Blake var utom fara.
"Det låter på dig som om det är väldigt bråttom."
"Med all anledning! Nymfjägaren kan vara där ute just nu och söka efter dig. Det är absolut nödvändigt att du fulländar ditt öde så snabbt som möjligt." Jag nickade. Mitt öde var alltså att få en oskyldig pojke att ta sitt eget liv. Jag rös åt tanken.
"Innan jag går har jag en sista sak att överlämna till dig", sa hon och räckte fram en bok klädd i brunt skinnmaterial. "Det var din mammas dagbok, hon lämnade medvetet den efter sig för att du skulle få en lite djupare insikt om vem hon var. Hon har även lämnat sina favoritformler i slutet av boken. Lika bra att börja träna!" Hon släppte boken så den landade i mitt knä och ställde sig sedan upp.
"Det har varit ett nöje att få träffa dig Emilyssa Crown, jag önskar dig all lycka", sa hon och kysste mig på pannan. Jag ville säga detsamma, men jag var alldeles för chockad av allt för att tycka att hennes besök hade varit ett nöje.
"Hejdå Leona", svarade jag och lyckades fyra av ett ansträngt leende. Sen som om hon aldrig hade varit där så var hon borta. Om jag inte haft svärdet,dagboken och fotoalbumet som bevis hade jag trott att allt bara varit en mardröm. Men det var ingen dröm. Själva drömmen hade varat enda tills denna kväll när jag fått reda på om min sanna verklighet. Antar att jag borde ha blivit lycklig över att få veta vem jag verkligen var. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Varför lämnades jag på detta barnhem i första taget? Det var tre av de hundratals frågorna jag önskat sedan barnsben att jag en dag skulle få svar på. Jag skulle verkligen se upp med vad jag önskade i fortsättningen. Jag visste att vissa saker borde ha gjort mig lycklig och upprymd, som att få se mina föräldrar och veta att de inte lämnade bort mig för att de inte ville ha mig - som jag oroat mig för så länge jag kunde minnas. Men alla sådana lyckliga känslor låg djupt begravda under de tyngre känslorna. Tillexempel att jag nu var tvungen att lämna den enda jag någonsin älskat - och jag var tvungen att göra det inatt. Ju snabbare, desto mindre smärtsamt skulle avskedet bli. Naturligtvis skulle jag komma tillbaka då allt var över - om han nu skulle tillåta det vill säga. Jag vågade inte tänka på ett avvisande, det var alldeles för smärtsamt. Nej, vi skulle finna varandra igen då jag fullbordat mitt syfte. Snabbt drog jag åt mig min slitna jeansjacka som hängde över stolen bredvid och drog den över mina armar. Med den nya vetskapen om att det fanns någon där ute som ville ha mig död valde jag även att ta med mig Alymphis som jag så desperat försökte dölja under jackan. Efter det tog jag mig upp för fönstret och hoppade ut i natten. Jag såg mig omkring i mörkret och insåg ett litet problem; jag hade ingen aning om vart Blake bodde! Under dessa två veckor hade han aldrig tagit mig till sitt hem och jag insåg sorgset att den första gången jag skulle besöka honom också kunde bli den sista. Jag såg dystert ner i marken och började gå ut mot den stora vägen. Hur tusan skulle jag hitta honom?! Utan att veta vad jag gjorde drog jag fram svärdet och höll det mellan mina händer.
"Styx", viskade jag. "Hjälp mig att finna Blake Shieldsteen!" Förväntansfullt stirrade jag på det blanka svärdet. Inget hände. "Tack för hjälpen", muttrade jag besviket och drog min jacka över Alymphis igen. Vad hade jag väntat mig egentligen? Jag såg mig ängsligt om vid korsningen. London var en enorm stad. Hur skulle jag någonsin hitta honom? Jag började på måfå gå mot vänster. Det var då det hände. Svärdet blev iskallt mot mitt bröst. Förvånat stapplade jag bakåt några steg och svärdet blev en liten,liten aning varmare. Med förtjusning insåg hur det hela funkade. Jag vände mot höger istället och jag kunde känna hur svärdets kyla började släppa.
KAPITEL 4 - Seduction Birthday (BLAKES PERSPEKTIV)
Jag stirrade på min sönderklottrade geometribok och uppgav en tung suck. Jag betedde mig som en förälskad liten flicka - och jag var varken liten, en flicka och definitivt inte...förälskad. Jag suckade återigen och började klottra över namnet jag nyss skrivit. Omöjligt. Sedan barnsben hade min far berättat om kärlekens bittra baksida. Han hade varnat mig för att släppa in den känslan. Hans ord ekade i mitt huvud.
"I samma sekund som du släpper in den giftiga sjukdomen släpper du ut förnuft, kvickhet och allt vad gället logiskt tänkande. Kärlek slutar alltid i oändlig smärta, lidande och sorg."
Beviset var hur min mor hade lämnat oss då jag endast var tre år gammal vars orsak fortfarande var oklar. Trots att kärlek var något jag föraktade och vägrade släppa in så älskade jag min far ända ner i märgen, om inte djupare. Fast naturligtvis ville min far beskriva våran relation med anda ord som; lojalitet, trohet och tillit. Enda sedan jag var liten och övade fäktning med min far ute på slätterna där jag växte upp hade han överröst med mig uppmuntran och komplimanger. Han hade sagt saker som 'Jag är så stolt över dig, min son', 'Du är det värdefullaste jag har', 'Du har givit mitt liv en mening, en väldigt betydelsefull mening', 'Du har allt en far kan be om hos en son' och mycket annat men aldrig hade han uttalat orden 'Jag älskar dig.' Kanske min far älskade mig, lika mycket som jag älskade honom, och kanske jag inte borde ta det personligt då han valt att uttrycka sina känslor med andra ord pågrund av det starka hatet han känner för ordet kärlek - men trots det kunde jag inte stoppa den enorma svartsjukan som bubblade inom mig varje gång jag såg en fader klappa sin son på axeln och säga 'Jag älskar dig,min son.'
Jag hade nu tryckt pennspetsen så hårt mot boken att det utgjort ett hål genom framsidan samtidigt som jag förbryllat funderat över ordet kärlek. Jag visste hur mycket jag älskade min far, men ändå kändes mina känslor så mycket mer...annorlunda för flickan som totalt tagit mig med storm. Känslorna var minst lika starka som för min far, javisst! Men annorlunda. För inte pirrade det i magen varje gång jag såg min far, och jag drabbades inte heller av svettningar och tunghäfta av hans blotta närvaro. Till skillnad från någon annan jag kände. Hur länge skulle jag fortsätta med denna ... förnekelse? Två veckor hade nu gått sedan jag träffade henne. Och de två veckorna hade varit de bästa i hela mitt liv,utan tvekan. Hennes närvaro fick mig att göra ansvarslösa och dumma saker. Jag hade hållit om henne, förklarat för henne hur hennes obeskrivliga skönhet bländade mig gång på gång och på eget bevåg låst samman våra läppar i en kyss som utlöst något högst ovanligt i våran omgivning. Jag tänkte tillbaka på den där dagen vid sjön, det var som om träden hade jublat. Jag skakade misstroget på huvudet åt min löjliga fantasi. Den där kyssen hade hursomhelst blivit starten på något vi uppföljt dag efter dag i nu två veckors tid. Den flickan hade utvecklat något sorts beroende i djupet av mitt hjärta, något näst intill djuriskt inom mig hade släppts lös. Mellan rasterna försvann alltid jag och Emilyssa utom synhåll och då det väl ringde in igen var det sällan vi kom tillbaka. Till de sena kvällarna höll vi hus bland träden och den vackra sjön som speglade nattstjärnorna med sitt kristallklara vatten. Där kunde jag sitta med henne i min famn i timmar. Tiden verkade tidlös där och då det väl blev dags att gå kunde jag fortfarande inte slita mig ifrån henne. Därför brukade jag vissa nätter smyga mig in till henne via hennes fönster på barnhemmet. Det var då hon brukade vara som vackrast med sitt långa mörka hår böljande över axlarna, tindrande ögon och vita nattlinne. Ibland lyckades vi båda smita ut ur fönstret men för det mesta höll vi oss på hennes rum, för säkerhetens skull. Ibland höll jag mig kvar där hos henne inpå morgontimmarna och det var i och med det jag började förstå hur ohälsosamt vårat förhållande verkligen var. Då vi väl anlände till skolan gick det knappt att hålla mina ögonlock öppna. Det hade blivit en vana att vakna upp av magisterns linjal som smällde mot min bänk framför näsan på mig. Men vad gjorde det när jag, Blake Shieldsteen, hade erövrat världens vackraste flicka? Ingen kunde mäta sig med hennes elegans, inte ens den där Cheryl som alla andra killar stirrade blint efter då hon gick förbi dem i Mertyl Highs korridorer. Där hade vi en tjej som verkligen inte föll mig i smaken. Hon skulle lätt kunna förväxlas med en Barbiedocka med tanke på hennes plastiga yttre och även innehåll. Däremot fanns det en tjej som verkligen föll mig i smaken. Jag blev helt varm i kroppen då jag tänkte på Emilyssa med sina rosiga kinder, mörka läppar och långa mörka hår. Den uppenbara attraktionen hon utstrålade skulle få vem som helst på fall men det var så mycket mer än bara det yttre... Jag hade fått privilegiumet att lära känna människan bakom den vackra ytan. Hennes insida gjorde mig nästan mer hänförd än vad hennes utsida hade gjort, vilket jag inte trott var möjligt. Det visade sig att en hel del var möjligt då det kom till Emilyssa. Några bilder dök upp i huvudet på mig, då Emilyssa bara dagen innan hade slungat sig från gren till gren och sedan gjort en djupdykning i sjön. Ibland inbillade jag mig att hon flög. Minnena av hur Emilyssa rörde sig så sensuellt mellan träden fick mig att omedvetet gapa stort och stirra stint in i väggen.
"Om jag inte kände dig skulle jag tro att den där geometriboken har gjort dig galen", skrockade min far, Arthur. Redan som liten lärde han mig att tilltala varje människa med dens namn, hur nära man än stod den, eftersom det var ett sätt att visa respekt - och det fanns ingen jag respekterade mer än min egen far.
"Vad gör du här,Artie?" frågade jag, besvärad över att ha blivit ertappad i mina fantasier.
"Arthur om jag får be, och det här är mitt arbetsrum som du kanske minns..." Jag såg mig hastigt omkring och givetvis, det var hans gamla fallfärdiga lilla arbetsrum. Jag hade varit så totalt borta att minnet förrådit mig - underbart. Jag slängde en blick på klockan och såg till min fasa att den redan var över halv sju.
"Helvete också!" utbrast jag och tryckte våldsamt ner geometriboken i ryggsäcken.
"Inte sånt språk i mitt hus om jag får be."
"Förlåt far...Artie...Arthur!" hasplade jag ur mig och slängde ryggsäcken över axeln.
"Varför så bråttom?" frågade han roat.
"Åh, jag hade lovat en vän att jag skulle plugga med honom ikväll."
"Jaså? Det glädjer mig att du funnit så många vänner redan. Du är knappt hemma nu för tiden, men jag antar att det bara är något tillfälligt,eller hur?" Det gick inte att mista hans stränga underton i rösten.
"Förlåt far", sa jag med ett sviktande samvete. Han var van vid att jag alltid var runt honom, för så hade det varit förut. När vi bodde ute på landet norr om Brighton hade det bara varit han och jag...och privatläraren som gjorde hembesök varje vardagsmorgon. Min far hade alltid varit en väldigt rik man så jag hade aldrig riktigt förstått varför vi höll oss bortom all cilivisation ute i mitten av ingenstans när vi lika gärna skulle kunna ha bott i en lyxvilla i Los Angeles om vi kände för det. Pappas svar på det hade alltid varit att den bästa möjliga uppfostran kunde jag endast få just där. Arthur hade verkligen hållit mig sysselsatt genom att ge mig sysslor som att hugga ved, försöka tämja de smått vilda hästarna vi fick in på gården och ... mjölka kossorna. Jag rynkade näsan åt minnet av den feta kon Delia som på något vis alltid lyckades välta ut hinkarna då jag väl var klar med henne. Arthur blev med tiden van att jag kom hem varje kväll med sur mjölkstank. Om jag ska va ärlig tror jag han fann det väldigt...underhållande. När jag inte höll på med sysslor vad beträffade gården så blev jag en mästare i fäktning, ridning och blev ordentligt tränad vad gällde allt från uthållighet till kondition. Jag hade även lagat ett dussintals bilar. Jag kunde inte tänka mig att jag hade kunnat få en lika ordentlig uppfostran om jag vuxit upp i London.
"Du behöver inte be om förlåtelse", suckade Arthur. "Jag är väldigt glad för din skull och förstår att det måste vara överväldigande med att ha så många kompisar när den enda kompisen innan har varit Gordo", han nickade leende åt min trogne fyrbente vän som bredde ut sig bredvid arbetsbordet i en allt för liten korg. Den golden retrivern var den allra trognaste jag hade,hur många knipor hade han inte räddat mig ur? Jag kunde minnas den hundens hjältemot ända bak tills jag var åtta år gammal då han hade dragit mig upp ur en fors som jag trillat i av misstag. Nu var han dock väldigt gammal och tillbringade mest sina dagar genom att lata sig i den där korgen. Jag lovade mig själv att så fort pappas snickarstuga var färdigmålad så skulle jag bygga en ny korg åt Gordo.
"...men det skulle väl inte skada att umgås lite mer med din far? Jag skulle tillexempel uppskatta lite hjälp med att laga en bil ikväll."
"En bil?" frågade jag förvånat. "Vart har du fått tag på den?"
"Åh, du minns väl min gamle vän Charlie?" Jag nickade. Gamle Charlie som borde vara död vid det här laget. Hur gammal var han egentligen? Nittiofem? Nittiosju?
"Han tänkte skrota en av sina gamla bilar men jag såg rätt mycket potential i den bilen. Allt som behövs är reparering av motor och stötdämpade, plus att vi måste byta ut plåten och måla om den. En riktigt fin mersa annars, snabb." Att laga bilar var något utav en passion för mig så ivern och längtan som dök upp inom mig var väl väntad.
"Åh, jag kan inte vänta! Är däcken slitna också? Isåfall passar det sig ganska bra att vi har kvar de där reservdäcken vi kö-" Jag avbröt mig själv och stirrade förfärat på Arthur.
"Vänta ett tag...sa du ikväll?" Arthur nickade och såg bekymrat på mig. "Men...har du redan glömt? Jag måste plugga, han väntar..." Pappa suckade.
"Kan det verkligen inte vänta tills imorgon?" Jag skakade på huvudet.
Nej, Emilyssas födelsedag kan inte vänta tills imorgon.
"Jag hade lovat, jag måste..." Min röst började låta desperat. Pappa verkade ge med sig.
"Okej okej, men tror du att du kan vara klar med pluggandet till klockan nio i alla fall? Så kan vi åtminstone börja på bilen ikväll." Nio? Jag skulle vara hos Emilyssa klockan sju så det gav mig alltså två timmar... Två timmar kändes lite ynkligt, med tanke på att det var hennes födelsedag och allt... Jag såg upp på min kära far som hade ena handen djupt nergrävd i ena jeansfickan och den andra stödd mot sin gråa krycka. Samvetet slog mig som en näve i magen när jag betraktade hans vänstra fot som enligt honom kommit i kläm mellan en betongdörr inne på Charlies verkstad. Han var ensam,sårbar och allt han ville ha var sin son några fjuttiga timmar denna fredagskväll. Vad var jag för son om jag inte kunde ge han så pass mycket?
"Okej, jag är hemma klockan nio", lovade jag. Var det såhär det kändes för de yngre barnen i London som fick bestämda tider av sina föräldrar? Jag hade sett sådant på film förut men aldrig behövt uppleva det själv då det inte fanns så mycket till gränser borta på landet. Om jag var ute sent där så satt jag ändå bara ute på gården och Arthur hade alltid full uppsikt över mig.
Arthur nickade gillande och log brett.
"Tack min son", mumlade han och klappade mig på axeln. Därefter lämnade han knakigt arbetsrummet med sin krycka. Snabbt som attan sprang jag till mitt rum på övervåningen och knyckte åt mig en inslagen ask som skulle bli min gåva till Emilyssa ikväll. På vägen ut ur rummet tvärstannade jag framför spegeln. Det var så underligt. Jag hade aldrig brytt mig om mitt utseende förut, och nu plötsligt så stod jag där och glodde på min smutsiga turkosa t-shirt med avsmak. Det där dög helt enkelt inte. Snabbt slet jag upp garderoben och letade bland de väldigt få skjortorna som hängde på de mörkblå galgarna. Jag slet ut tre skjortor med ett hast och höll var och en framför mig i spegeln. Den röda hade jag fått på julafton förra året...Inte något passande för denna kväll, så den hamnade på golvet bland de andra smutsiga kläderna. Den grönrutiga skjortan såg helt okej ut, tills jag upptäckte den stora lerfläcken på högra bröstet. Även den hamnade på golvet. Slutligen stirrade jag på mitt sista hopp; en ljusblå skjorta som jag bara hunnit använda två gånger. Jag slängde en blick på klockan och insåg att den fick duga. Inom loppet av femton sekunder hade jag bytt om och betraktade mig själv i spegeln där jag stod med skjortan, det ruffsiga håret och de pösiga mörkblåa jeansen. Det ostyriga håret fick vara. Snabbt drog jag på mig min jacka och slängde ryggan över axeln igen för att sedan sätta snabbt av mot mopeden. Jag hade lite mindre än en kvart på mig och Londons gator var som vanligt fullsmockade. Snabbt och skickligt körde jag mellan bilarna som körde extra sakta ikväll pågrund av den täta trafiken. När jag äntligen var framme vid barnhemmet var klockan sex minuter över sju. Jag brydde mig inte ens om att parkera mopeden utan stödde den endast mot barhemmets tegelvägg och sprang därefter fram till barnhemmets stora entré. Jag fnös åt det faktum att man måste boka en tid för att kunna hälsa på någon på det här stället. Jag knackade tre gånger och väntade en halv minut. Ingen kom, så jag knackade igen. Fortfarande ingen där, och ändå kunde jag höra hur det levdes om bakom porten. Denna gång knackade jag så hårt att jag för en sekund trodde att trädörren skulle ta skada av mina sammanpressade nävar. Sedan insåg jag till min lättnad att det fanns en ringklocka. Att jag inte hade sett den innan! Jag kände mig som en fåne då jag slutligen tryckte på ringklockan, tre gånger för att vara säker på att de skulle höra mig. Och nog gjorde de det.
"Kommer, jag kommer!" hörde jag en irriterad röst ropa inifrån,varpå sekunden efter dörren sköts upp.
"Åh, du måste vara Blake antar jag?" sa en kvinna, som såg ut att vara i fyrtioårs åldern, med en misstrogen min då hon synade mig från topp till tå.
"Det är jag det", svarade jag med ett prövande leende. Frun var inte på humör idag. Hon kollade hastigt på sitt armbandsur och såg sedan på mig igen.
"Du är sen", påpekade hon.
"Ja, jag vet, förlåt mig frun - trafiken var helt sanlös-"
"Ja ja! Den där har man hört förut, kom in bara." Snabbt steg jag in i värmen, rädd för att den sura kvinnan skulle ångra sig, och hängde av mig min svarta jacka på närmaste galge.
"Ska du sova hos flickan Crown?" frågade hon och låste dörren bakom sig.
"Vem?" frågade jag förvirrat. Frun såg genast irriterat på mig.
"Flickan Crown! Emilyssa!"
"Oj, jaha..." Jag bet mig i läppen och fattade inte att jag aldrig under dessa dagar frågat efter hennes efternamn.
"Nå?"
"Va?" Frun stönade högt och började bli röd i ansiktet. Snacka om kort stubin.
"Ska du sova hos henne inatt?!"
"N-nej", stammade jag och skakade hastigt på huvudet. "Jag är borta innan nio." Hon sneglade på klockan och ryckte sedan på axlarna.
"Klokt av dig", muttrade hon och började sedan gå med raska steg längs korridoren. Snabbt sprang jag ikapp henne och såg mig nyfiket om. Vart jag än tittade sprang barn i deras pyjamaser. Jag märkte att ju längre in i korridoren jag kom desto äldre var barnen. Nästan längst in i korridoren hade det samlats en klunga utanför ett rum.
"Varför står ni alla här och hänger för!" fräste frun och blängde ilsket på de minsta barnen. "I säng med er nu. Jag tror miss Crown har fått uppmärksamhet så det räcker för ikväll." Barnen kastade besviket en sista blick in i rummet och började sedan gå till sina egna rum.
"Grattis på födelsedagen,Lyssa!" ropade några innan de försvann.
"Vänta!" hörde jag en välbekant röst ropa inifrån. Mitt hjärta tog ett dubbelskutt när jag hörde henne. Genast drabbades jag av en innerlig längtan; jag ville bara hålla om henne, stirra mig galen i hennes ögon...
"Sammy, vänta!" ropade hon igen. Ett litet flickebarn med kopparröda flätor sprang förbi mig mot rummet igen.
"Ja?" frågade hon vid dörröppningen.
"Jag har inte fått min god natt kram än", klagade Emilyssa. Sammy log så brett att det formades två smilgropar i vardera kind. Snabbt sprang hon in och fem sekunder senare var hon ute igen då den ilskna frun stod och väntade på att alla barn skulle ge sig sin väg. När det äntligen var tomt runt rummet kunde jag äntligen gå in. Att kliva in där var som att kliva direkt in i himlen. Rummet var rätt grått och trist, men hennes närvaro lyckades på något underligt sätt lysa upp hela rummet. Där satt hon i sängen i ett kort ljusgrönt sidennattlinne och log brett mot mig.
"Då går du hem senast nio då?" frågade frun otåligt. Det tog mig tre sekunder innan jag kunde svara pågrund av den bländande skönheten framför mig. Motvilligt slet jag blicken från henne och nickade nervöst åt frun.
"Ja,frun. Senast nio."
"Bra, då ska jag lämna er ensamma då", sa hon med en tydlig avsmak i rösten. "Och just det", tillade hon sedan och slängde en blick på Emilyssa. "Ha den äran miss Crown." Emilyssa svarade med ett svagt leende och sedan försvann frun.
"Äntligen", pustade jag ut och stängde dörren till hennes rum bakom mig.
"Jag har väntat hela dagen på dig", sa hon och hoppade upp från sängen - dock inte till någon nytta. Jag hade redan börjat springa emot henne och föll rakt på henne så vi båda hamnade hårt ihoptrycka i sängen.
"Och jag har tänkt på dig hela dagen",erkände jag och sökte ivrigt efter hennes läppar som jag gått runt och suktat efter hela dagen lång. När dem äntligen möttes kände jag hur hon slappnade av under mig. Hennes hud brändes mot min och kyssarna var så långa och intensiva att vi blev tvungna att pausa för att få luft.
"Gillar du mitt nya nattlinne?" andades hon lekfullt och sträckte upp ena benet rakt upp i luften. Jag flämtade till och försökte att inte tappa kontrollen helt.
"Det är synnerligen...kort." Emilyssa fnissade åt mitt hypnotiserade ansiktsuttryck.
"Och du har inget emot det?" Jag svalde hårt.
"Jag har...verkligen...verkligen inget emot det", erkände jag under mina tunga andetag. Igen pressade jag mina läppar mot hennes, men denna gång med dubblad styrka. Jag kunde inte komma nära nog så jag pressade mig hårdare mot hennes kropp tills jag nästan var beredd på att hon skulle få svårt att andas där under men istället gav hon mig bara ett gillande leende.
"Lilla Sammy köpte det här åt mig, kan du tro det?" sa hon och såg ner på sitt nattlinne igen. "Sammy vet att jag älskar blått och grönt."
"Jag ska tacka Sammy för hennes present sedan...", mumlade jag och smekte henne med ett enda finger från början av hennes handled, upp för armen och ner i hennes urringning... Plötsligt började hon skratta våldsamt.
"Sluta!" kved hon. "Det kittlas!" Jag gav henne ett lekfullt leende och fortsatte med fingret längs hennes revben enda ner till höften där nattlinnet hasats upp. Plötsligt suckade hon tungt och fick nåt sorgset i blicken. Jag fylldes genast med oro och lade min hand runt hennes haka för att föra hennes ansikte i riktning mot mitt.
"Vad är det...?" frågade jag och såg in i hennes gnistrande isblåa ögon. Plötsligt såg hon inte ledsen ut - bara arg. Hon började fösa undan mig och satte sig sedan upp för att blänga på mig.
"Gjorde jag något fel?" frågade jag och försökte hålla tillbaka paniken. Hon suckade återigen och skakade sedan på huvudet.
"Det är min födelsedag!" utbrast hon.
"Jag vet Emilyssa-"
"Jaså?" avbröt hon mig. Plötsligt insåg jag vad det handlade om.
"Emilyssa, jag har en present åt dig! Jag ska genast ta fram den, vänta bara..." Jag sträckte mig efter ryggsäcken på golvet då Emilyssa tog tag i min ena arm och drog tillbaka mig igen så det bara var ett par centimeter mellan våra ansikten.
"Dummer", sa hon och jag kunde skymta ett litet leende bakom den allvarliga masken hon bar för tillfället. "Jag pratar inte om presenter! Jag pratar om det faktum att det är min födelsedag och du tänker bege dig hem så tidigt som nio. Vet du hur sällan vi på barnhemmet får ha en gäst som sover över? Jag har klagat jättelänge och fick slutligen min vilja igenom eftersom det är min födelsedag idag! Och du tänker gå hem nio." För en sekund såg hon ut som ett missnöjt litet barn som inte fått vad hon pekat på. Jag brast ut i skratt och hasade mig närmare henne. Försiktigt lade jag handen runt hennes midja och gav henne en öm kyss på läpparna.
"Förlåt mig", viskade jag i hennes mun.
"Bara om du stannar", envisades hon.
"Jag kan inte, jag har lovat..." Emilyssa höjde på ögonbrynen och lutade sig sedan över mig.
"Åh jo, du kan", morrade hon och föll framåt så hon slutligen låg över mig i sängen. "Vad krävs det för att jag ska kunna övertyga dig?"
"Du kan inte övertyga mig", sa jag med ett försiktigt leende på läpparna. Emilyssa tänkte inte ge sig i första taget, och det visste jag.
"Ska vi slå vad?" spann hon och fick något slugt i blicken. Där efter dök hon ner med huvudet för att pressa sina läppar hårt mot mina. Såhär ivrigt hade hon aldrig kysst mig förut. Hennes ena hand hade börjat knäppa upp min skjorta medan den andra grävde sig in i mitt ostyriga hår. Våldsamt särade hon på mina läppar med sina egna och lät tungan glida in. Att Emilyssa aldrig varit med någon annan hade jag haft svårt att tro på innan och nu mer än någonsin. Hon var fantastisk, hon smakade fantastiskt och visste precis vilka knappar hon skulle trycka på för att tillfredsställa mig så pass mycket att det inte fanns någon återvändo. Nu skulle jag inte kunna ge mig förrän jag nått höjden av tillfresställelse, och det gällde inte bara mig själv. Jag ville ge henne allt jag hade, få henne att känna en sådan glöd inom sig som jag kände just nu.
"Du stannar...", viskade hon förföriskt i mitt ena öra och slickade mig sedan från början av hakan upp till munnen där hon gav mig en öm kyss.
"Emilyssa...", stönade jag och gjorde allt för att kämpa emot,men min viljestyrka var så gott som krossad. "Kan... inte", andades jag så lågt att det knappt var hörbart.
"Hur sa?" sa hon strängt och dök in med ena handen under min skjorta. Därefter tog hon tag i den med andra handen och slet lös hela skjortan. Hopp, då var den skjortan ej användbar längre. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Den direkta kontakten med hennes hud mot min överkropp blev nästan för mycket för mig. Jag hade aldrig velat ha någon så mycket som jag ville ha Emilyssa, det var fullkomligt absurt - jag hade aldrig velat ha något i huvud taget så mer som jag ville ha henne.
"Du gör det inte enkelt för mig", lyckades jag få fram. Hon log ett elakt leende och satte sig upp på mig.
"Bra." Sedan började hon försiktigt dra ner min gylf - och jag blev tvungen att ingripa. Snabbt tog jag tag i båda hennes handleder och satte mig upp med henne i mitt knä.
"Inte inatt", sa jag mot min vilja.
"Varför inte?" frågade hon och försökte komma lös ur mitt järngrepp.
"För jag vet att du bara gör det för att jag ska stanna." Hon skrattade.
"Det är bara ett av skälen." Jag svalde ljudligt.
"Och de andra skälen...?" Emilyssa log triumferande och lyckades lirka sig ur mina händer. Hon tryckte tillbaka mig i sängen med ena handen och sträckte sedan ut båda armarna över mig.
"Skäl nummer ett, jag vill ha dig", viskade hon och kysste mig på ögonlocken. "Skäl nummer två, jag måste ha dig." Hon började nu kyssa mig längs halsen som gav mig rysningar längs hela ryggraden. "Skäl nummer tre", spann hon och såg mig djupt i ögonen. "Jag behöver ha dig. Nu." Jag suckade tungt och gav efter med ett par kyssar. Insåg hon hur omöjligt hon gjorde det för mig? Insåg hon hur svårt det var för mig att bara ställa mig upp och gå när jag egentligen bara ville stanna och ge henne precis allt jag hade? Jag rullade över så jag hade henne under mig men var noga med att inte låta tyngden kväva henne.
"Jag vill ge dig din present", sa jag bestämt. Hon såg förvirrat på mig.
"Blake, ja behöver verkligen in-"
"Det är viktigt för mig", avbröt jag. Jag spelade ett listigt spel, och det visste hon. Emilyssas ögon smalnade.
"Bra undanmanöver", muttrade hon och satte sig upp i sängen. "Få det överstökat." Jag gav henne ett leende och njöt av triumfens stund. Nu när hon inte försökte förföra mig gick det äntligen att tänka klart. Snabbt sträckte jag mig efter ryggsäcken och drog upp den lilla inslagna asken.
"Grattis på sextonårsdagen,Emilyssa Crown", sa jag och gav henne en öm kyss på munnen. Därefter tog jag hennes händer och slöt dem om asken.
"Jag hoppas du kommer gilla den", mumlade jag då hon försiktigt började lirka upp snöret runt asken. "Jag tänkte på dig så fort jag såg den där..." Hon log och slet sedan ivrigt upp pappret för att därefter öppna det lilla locket. Spänt såg jag på då hon drog upp silverkedjan med den stora kristallen som var formad i en vattendroppe. Hon höll den hänfört mellan sina händer och fingrade lite på kristallen innan hon sken upp i ett stort leende.
"Gillar du den?" skrattade jag då hon slängde sina armar runt min nacke.
"Skojar du?!" utbrast hon. "Det är det finaste jag någonsin fått av någon - nånsin!" Hon gav mig en snabb kyss på pannan och vände sig sedan om i sängen för att dra undan håret från nacken.
"Sätt på mig den." Jag drog försiktigt halsbandet ur hennes ena hand och öppnade det för att sedan placera det runt hennes blottade nacke.
"Sådär", mumlade jag och kysste hennes nacke så hon började fnissa igen.
"Sluta! Snälla,sluta!" kved hon under skrattattackerna.
"Om du försöker förföra mig igen ikväll så kommer jag kittla dig så mycket att du väcker upp alla små barn på det här barnhemmet", hotade jag med en spelad allvarlig ton.
"Förföra?" frågade hon med ögon stora som klot. "Jag har ingen aning om vad du pratar om", hävdade hon med ett oskyldigt leende på läpparna och satte sig i mitt knä. Precis då våra läppar möttes igen så slogs dörren upp till följe av en hög flämntning. Vi vände oss hastigt om och fick syn på den sura kvinnan vars ansikte var alldeles blodrött.
"Syster Mary!" utbrast Emilyssa och drog täcket över sin kropp där nattlinnet hasats upp.
"Hur vågar du bete dig på ett sådant oansvarsfullt sätt här!" fräste syster Mary. "Har du glömt reglerna?!" Emilyssa suckade och himlade med ögonen.
"I klostrets eget barnhem tillåts ej sexuellt umgänge oavsett ålder...", började hon rabbla upp med rätt hyffsad bra imitation av syster Marys gälla röst.
"Mycket lustigt!" sa Mary ilsket. "Du har nyss förorsakat dig själv husarrest resten av veckan och du där!" Hon pekade nu på mig. "Du har besöksförbud! Ut med dig!"
"Men syster Mary-" började Emilyssa.
"Inga men! Du har varit mycket olydig miss Crown, sådant beteende är inte acceptabelt här och det har vi varit ytterst noga med att informera er om här på barnhemmet!" Syster Mary som ärligt talat skrämde mig fick Emilyssa bara att fnysa till svar.
"Ni och era dumma regler", muttrade hon och såg sedan på mig. "Klockan är inte ens kvart i nio än,syster Mary, jag förväntar mig att ni håller vid erat avtal trots mitt 'dåliga' uppförande. Det är trots allt min födelsedag." Syster Mary såg länge på Emilyssa med avsmak vilket fick mig att vilja slänga en stekpanna i huvudet på henne. Att någon ens kunde se på Emilyssa sådär fick ilskan att koka inombords. Tillslut nickade syster Mary och vände sedan blicken mot mig.
"Du ska vara ute innan nio. Förresten väntar du ett annat besök, Emilyssa. Jag visar henne ditt rum så fort Mr Shieldsteen här har lämnat oss."
"Ett annat besök?" frågade Emilyssa häpet.
"Ja, det är någon gammal dam som babblar om att hon kände din mamma, jag visste inte riktigt vad jag skulle tro tills hon visade ett gammalt kort från du var liten och nog var det du allt, du såg precis ut så som på kortet då vi hittade dig i korgen här utanför." Emilyssa spärrade chockat upp sina ögon.
"S-säg att hon kan komma in väldigt snart." Syster Mary nickade.
"Det ska jag. Mr Shieldsteen kan börja packa ihop sina grejer", sa hon och syftade på innehållet ur min ryggsäck som åkt ut på golvet. "Och för guds skull klä på dig!" Jag gav henne ett oskyldigt leende och började se mig omkring efter min ljusblåa skjorta - för att snabbt därpå se hur den dinglade mellan Emilyssas tumme och pekfinger.
"Ledsen syster Mary men jag tror jag lyckades slita sönder hans skjorta", retades hon. Syster Mary blev återigen högröd i ansiktet.
"Skynda er bara!" fräste hon och smällde sedan igen dörren efter sig.
"Okej, inte för att du borde bete dig på det där sättet - du försätter dig bara i ännu mer trubbel - men det där var riktigt påtändande." Emilyssa log nöjt för att sedan ställa sig upp på sina knän - jag följde hennes exempel.
"Jag hatar att du måste ge dig av så snart", gnällde hon.
"Jag med", mumlade jag och placerade mina händer runt hennes midja. Hon böjde sig fram för att kyssa mig men avbröt sig för att ge mig ett varmt leende.
"Jag älskar dig", viskade hon. Jag stirrade chockat på henne och insåg att det var den första gången någonsin i mitt liv en människa sagt de tre orden till mig. Jag hade ingen aning om att tre ynkliga ord kunde göra en sådan stor skillnad men plötsligt så kändes det som att jag brann, flög bland molnen och flöt på havsytan på en och samma gång. Jag insåg att det är såhär lycka måste kännas.
"Jag älskar dig också", svarade jag innerligt. Äntligen hade jag erkänt det för inte bara henne, utan även för mig själv. Jag var förälskad i Emilyssa Crown. Om det inte var kärlek, så visste jag verkligen inte vad det var. Jag hade hursomhelst aldrig känt något så starkt för någon i hela mitt liv. Emilyssa sken upp i ett stort leende och jag jag kysste henne som aldrig förr. Emilyssa var min. Nu när jag hade henne lovade jag mig själv att aldrig någonsin släppa taget om henne; det vore rena rama självmordet. Jag hade bara känt henne i två veckor och ändå hade hon hunnit bli en så pass stor del av mitt liv; faktumet var att jag inte kunde se en framtid utan henne. När jag väl uttalat de tre magiska orden gick det inte att sluta.
"Jag älskar dig,jag älskar dig,jag älskar dig", viskade jag från djupet av mitt hjärta.
"Åh Blake", sa hon med blänkande ögon. En liten tår letade sig vilset ner för hennes kind och jag fångade upp den med mitt finger.
"Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv", sa hon. Jag visste inte vad jag skulle säga - hon hade snott min replik. Istället pressade jag samman våra läppar en sista gång innan jag hoppade ner från sängen för att börja packa ihop ryggsäcken. Emilyssa bredde ut sig över sängen bakom mig med en drömmars suck. När jag slutligen var klar med packandet såg jag misstroget på min sönderslitna skjorta.
"Vad tror du de kommer säga när jag går ut i korridoren med bar överkropp?" skojade jag.
"Jag tror de kommer säga Oh la la, c'est magnifique!" svarade hon med ett perfekt franskt uttal.
"Hm. Kanske på ett ställe där inte nunnor regerar." Emilyssa skrattade sitt klingande skratt och hoppade upp ur sängen för att kort därpå slänga upp garderobsdörren.
"Jag har en lite överstor hoodie här någonstans som jag brukar använda när det är riktigt kallt",mumlade hon och började slänga ut plagg efter plagg. "Men var är den?!" utbrast hon irriterat efter två minuter. Hon var rätt...söt då hon var irriterad. "Aha! Där är den!" Hon slet ut en stor mörkblå munkjacka med röda detaljer. "Ta den här och tänk på mig", sa hon och slängde den i min famn. Jag pressade munkjackan hårt mot näsan och andades in doften. Den luktade Emilyssa.
"Tack", sa jag innerligt och drog den sedan över min nakna överkropp. "Hur ser jag ut?" Emilyssa lade huvudet på sned med en spelad fundersam min, sedan brast hon ut i ett stort leende.
"Snygg som vanligt, fast jag föredrar dig utan tröja." Sättet hon sa det på fick det att pirra i hela kroppen.
"Vi ses imorgon", sa jag och gick fram för att kyssa henne på pannan.
"Jag hatar dig då du går", stönade hon och kramade mig som om hon aldrig skulle få träffa mig igen. Tio långa sekunder senare backade hon ett steg och gav mig ett varmt leende innan jag slank ut ur rummet. Till skillnad från då jag kom dit var det nu alldeles tyst i korridorerna och alla dörrar till barnens rum var stängda.
"Mr Shieldsteen,du är klar!" utbrast syster Mary lättat. "Kom nu med mig mrs Denfall!" ropade hon gällt. Bakom henne dök en söt liten tant upp. Hon hade kort brunt hår med hatt på hjässan, en vit stickad kofta,ljuslila linne och matchande lång kjol. Tantens ansikte var vänligt då hon plötsligt stannade framför mig.
"Trevligt att ses mr Shieldsteen", sa hon och räckte fram handen. Osäkert skakade jag den.
"Ja, detsamma mrs Denfall."
"Åh,kalla mig Leona är du snäll!"
"Leona", upprepade jag med ett leende. "I så fall kan du kalla mig Blake."
"Blake...", sa hon och smakade på namnet. "Mycket fint namn min käre gosse. Säg mig nu, är du en bekant till Emilyssa?" Bekant? Jag funderade på hur jag skulle beskriva relationen jag hade till Emilyssa men på något sätt lät ordet pojkvän bara ynkligt i jämförelse med vad vi var. Ord som själsfränder och mitt livs stora kärlek passade kanske lite bättre men det skulle nog låta rätt udda om jag presenterade mig som 'Emilyssas själsfrände'. Jag log åt tanken.
"Blake?"
"Åh , javisst! Jo, bekant...Hm, ja det kan man nog säga. Och hur ser din relation till Emilyssa ut då?" Leona blev genast på sin vakt.
"Jag kände hennes mor väldigt väl..." Något stämde inte.
"Men varför vet hon inte vem du är då? Varför besöker du henne först nu?"
"För tiden har inte varit inne först nu", svarade hon som om det vore världens självklaraste sak. Tiden har inte varit inne? Vad tusan skulle det betyda?
Kapitel 3; Two Changing hearts
Pizza. Lasagne. Rostbiff. Oxfilé. Friterad potatis. Mertyl High hade all slags mat, för alla typer. Det gick inte att undgå hur god den var också. Tyvärr var jag sällan sugen på mat. Jag kände mig alltid som ett frågetecken då jag såg dem allihopa fylla deras brickor till bredden med ett tiotal olika maträtter. Det enda skälet till att jag åt mat var för att smälta in; jag var ju inte särskilt intresserad av ett anorektiker-rykte. Jag hade aldrig testat, men jag var ändå nittionio procent säker på att jag kunde klara mig helt och hållet utan mat. Det skulle ha låtit otroligt galet i en vanlig människas öra, men det kanske var det som var grejen; jag var inte vanlig. Men det gick inte en dag utan att jag önskade att jag vore det. Jag suckade tungt medan jag fyllde min bricka med saftiga frukter som apelsin, äpple och kiwi. Till det fyllde jag upp fem glas vatten och satte mig sedan vid ett av de få tomma och lediga borden. Jag höjde ivrigt på glaset och slukade innehållet med en enda klunk. Jag skulle precis höja det andra glaset som stod på tur då jag kände en hand på min axel.
"Wow, akta då du inte sätter det i halsen." Jag stelnade till då jag hörde den välbekanta rösten. Jag vände mig om och log lekfullt mot Blake.
"Tänk om jag råkar göra det då?"
"Ja, då måste jag stå och klappa dig på ryggen medan du hostar upp vattnet igen..."
"...vilket skulle ställa till med en scen som skulle dra en hel del blickar till sig", avslutade jag. Han såg misstroget på mig, drog ut stolen bredvid och satte sig så nära att jag kunde känna mint doften från hans andedräkt.
"Nja, kanske det - men som om det skulle göra någon skillnad." Jag såg förvirrat på honom. Han skrattade och nickade mot bordet mitt emot oss.
"Ser du hur fridfullt de äter sin lunch? Visst ser de oskyldiga ut hela bunten? Men varje gång du tittar bort iakttar de dig, granskar allt från dina fylliga rosiga läppar till dina gnistrande isblåa ögon."
Jag brydde mig inte om att tänka på de granskande eleverna och slutade fokusera på vad han sa till mig. Efter att ha tittat på honom allt för länge var jag som förtrollad, hypnotiserad av hans intensiva blick. Mitt hjärta skenade iväg då han såg på mig med ett brett leende och en väldigt annorlunda känsla dök upp under ytan, något jag inte kunde definiera, något jag aldrig stött på förut. Jag skakade på huvudet och tittade bort ett par sekunder medan jag försökte samla mig själv. Jag hatade det faktum att en vanlig kille kunde få mig att tappa kontrollen så totalt. Hur många killar hade inte jagat mig? Hur många killar hade inte gjort allt för att imponera på mig genom åren? Sedan så länge jag kunde minnas hade jag alltid sett förbi dem, skrattat åt deras patetiska försök och roats av deras kraftiga ansträngningar. Ingen hade någonsin fångat mitt hjärta, inte ens en av mina tår. Tills nu. Jag vände mig om mot Blake igen och såg han djupt in i ögonen. Han verkade vara lika bortkopplad från världen som jag.
"Jag måste visa dig en sak", viskade jag. Utan att vänta på svar fattade jag hans hand och drog med honom ut ur matsalen, genom korridorren och ut från skolans portar. Efter några minuter i tystnad började han sakta ner.
"Vart tar du mig?" frågade han, halvt distraherad av något vars orsak jag inte kunde lista ut.
"Du får se", spann jag självsäkert och stannade upp framför hans moped.
"Kasta hit nycklarna", bad jag och spärrade upp mina stora valpögon. Utan ett ord drog han fram dem och la dem varsamt i min hand. Jag log änglalikt och startade moppen.
"Den här gången kör jag", sa jag och drog hjälmen över huvudet. Han satte sig bakom mig utan några invändningar.
"Jag har aldrig sett den här delen av London förut", mumlade Blake hänfört medan vi strävade fram längs det gröna landskapet.
"Kanske för att det här inte är London", skrattade jag. Blake höjde på ögonbrynen.
"Inte? Men var är vi då?" Jag slängde ena armen runt ett äppelträd, klättrade upp två meter längs en gren och dansade ner i luften tillbaka mot marken igen.
"Det här är mitt himmelrike. Efter att jag har dött vill jag hamna här, men du har inte sett kronjuvelen på den stora kronan än", sa jag och sprang in i den oändliga skogen.
"Vänta!" ropade han förvirrat efter mig. Trots skogens smått kusliga intryck för någon som aldrig besökt den förut så sprang han in efter mig utan någon tvekan. Efter ett tag när jag började höra fåglarnas kvitter och de onaturliga melodierna i vinden insåg jag att vi var framme.
"Det här är Ekosjön", förklarade jag och blickade ut över den stora kristallblåa sjön vars skönhet inte kunde mätas med någon annan sjö sett ur det mänskliga ögat. Faccinerad av det förtrollande vattnet tog han ett utmanande steg framåt.
"Det är vackert", konstaterade han ärligt.
"Precis som du", viskade jag, ohörbart för hans öron. Han vände sig om och log mot mig.
"Hur hittade du det här stället?" Den frågan gjorde mig lite ställd, eftersom den frågan inte hade något svar.
"Jag...jag vet inte. Det här låter nog galet, men jag har alltid vetat om den här platsen. När jag var väldigt liten drömde jag om det här stället tills jag en dag bara gick och gick tills jag fann det...Det är som en slags dragningskraft. Jag skulle kunna hitta hit med slutna ögon." Jag hade aldrig någonsin berättat denna hemlighet för någon och ångrade mig så fort jag yttrat mig om den. Nu fanns det bara tre saker han kunde göra; skratta och be om ett seriöst svar, glo på mig som jag vore utvecklingsstörd eller springa här ifrån så fort som möjligt. Han gjorde inget av dem. Chockat såg jag hur faccinationen och nyfikenheten steg i hans ögon.
"Du har rätt", sa han tillslut. "Jag hade nog tyckt det låter galet om jag inte redan sett hur du på något ytterst underligt sätt hör hemma här. Sättet du anpassar dig till vinden, sättet dina ögon gnistrar ikapp med sjön... Självklart hör ni ihop." Jag andades ut och kände hur lättnaden överväldigade mig. Han slog sig ner på en stor silverblänkande sten och nickade mot den tomma stenytan bredvid sig. Jag skakade på huvudet.
"Kom", sa han för att förtydliga sin gest. Ännu en gång skakade jag på huvudet.
"Nej." Sakta knöt jag upp mina trasiga converse och drog av mig skoluniformen tills min klädsel endast bestod av mina ljusgröna spetsunderkläder. Smidigt och säkert gled jag ner i det svalkande vattnet och simmade ut en bit. "Kom du." Han satt kvar som förstenad utan att röra en enda min.
"Vattnet är skönt", sa jag uppmuntrande. Ingen reaktion. Bestämt slängde jag bak mitt långa hår och klev upp ur sjön. "Vad är det för fel?" Jag gick fram mot honom och började lirka upp hans slips som representerade Mertyl Highs färger; Röd,ljusblå och silver. "Är du rädd för vattnet?" retades jag. Snabbt verkade han återfå kontrollen över sin kropp. Helt oväntat ställde han sig upp och tog ett steg mot mig. Nu var vi så nära att jag kände hans hjärtslag mot min hud.
"Är det en utmaning?" viskade han.
"Det kan du ge dig på." Hans ansikte sken upp i ett stort lömskt leende och innan jag hunnit tyda det så lyfte han upp mig och hoppade i sjön med mig i sin famn. Då hände något. I samma sekund som våra kroppar nuddade vattenytan tillsammans sändes en elektrisk impuls genom hela sjön, fåglarna i träden lämnade sina bon och en stark vindpust tog tag i trädarnas grenar och fick löven att prassla ljudligt. Mitt i allt detta kunde jag svära på att jag hörde en stark melodi, musik som fyllde mina öron och gav min kropp behagliga rysningar. Men lika snabbt som allt detta uppstått så försvann det. Blake gapade stort och stirrade på de gigantiska träden.
"H-hörde du det där?" viskade han. Jag nickade och kände någon form av lugn ta över min kropp.
"Det här är en väldigt speciell plats", var min enda förklaring. Hans förvånade uttryck slätades slutligen ut och han placerade sin hand runt min midja för att sedan dra mig närmare honom.
"Jag vet", svarade han. "Precis som du." Sedan kysste han mig.
Kapitel 2; Game On
"Välkommen till Mertyl High", sa jag artigt och tog tag i hans hand varsamt för att sedan leda han in genom grindarna.
"Wow!" sa han och betraktade den stora vita byggnaden. "Den här skolan får min förra att framstå som en stenåldersgrotta." Jag såg på skolan och försökte se den på samma sätt som han gjorde. Jag hade alltid hatat skolan och hade inte tänkt så mycket på dess utseende. Det som fanns inne i den där byggnaden gjorde mig illamående då jag väl såg dens utsida också.
"Skenet bedrar",mumlade jag.
"Va?"
"Inget", sa jag snabbt och bestämde mig för att byta samtalsämne. "Du har inte berättat vad du heter än!"
"Blake", sa han med en grimas, som om det vore något fel på det namnet. Blake. Naturligtvis. Han såg ut som en Blake. "Ditt namn då?"
"Gissa?" sa jag lekfullt. "Vad ser jag ut att ha för namn?" Han lade huvudet på sne och betraktade mitt ansikte. Inte mina bröst. Wow, jag gillade verkligen den här killen. Han vände sig om och riktade all uppmärksamhet mot mig. Först såg han självsäker och lekfull ut men sakta började en stor rynka mellan hans ögonbryn bildas och de lekfulla smilgroparna slätades ut till ett ytterst bekymrat uttryck. Tillslut suckade han uppgivet.
"Du ger mig en omöjlig uppgift. En tjej som du kan inte ha ett vanligt och enkelt namn. Det måste vara något speciellt, har aldrig träffat någon som dig förut och har förmodligen aldrig hört ditt namn förut när du väl berättar det för mig." Jag slutade andas för tre sekunder. Gisses. Han var bra. Han log snett mot mig. "Det låter nog knäppt", medgav han. "Men jag kan inte tänka mig att du heter något vanligt som Jane, Anna,Jessica eller Mary."
Jag skrattade förtjust. "Det låter löjligt va?" frågade han och gjorde en grimas.
"Inte alls", sa jag och skakade hastigt på huvudet. "Mitt namn är rätt...ovanligt." Han lade huvudet på sne och såg förväntansfullt på mig.
"Nå,ska du säga det?" skrattade han.
"Emilyssa."
"Emilyssa", upprepade han. Han verkade fundera över namnet en sekund men sträckte sedan bestämt fram handen. "Trevligt att träffa dig,Emilyssa." Jag tog varsamt tag i hans hand och skakade den. Hans hud sände elektriska impulser genom hela min kropp och jag ryste till av välbehag. Vi såg varandra i ögonen ett par sekunder och jag insåg att jag fortfarande höll i hans hand och tvärtom. Jag lirkade försiktigt ur min hand ur hans och vände mig om för att sedan stå ansikte mot ansikte med Cheryl. Som vanligt var hennes långa blonda hår lockigt, hennes kläder skinande rosa (liksom hennes läppar) och ännu en gång bar hon ett nytt par prada skor. Allt stämde - förutom något i hennes ansikte. Något var väldigt,väldigt fel. Tillslut insåg jag vad det var och ryggade tillbaka. Cheryl Conrad log mot mig. Jag kämpade mot att inte spy över hennes märkeskläder.
"God morgon,Emilyssa", sa hon vänligt och riktade sedan blicken mot Blake. "Och du måste vara min nya klasskamrat?" Jag tappade hakan. Mer än vad jag hade gjort då hon lett mot mig. Hennes klasskamrat? Jag kände en klump i halsen. Att han skulle gå i hennes klass betydde att han inte skulle gå i min. Underbart. Cheryl skulle alltså få hänga med killen varenda dag medans jag hade tur om jag bara såg skymten av honom på lunchen. Det här var första gången i världshistorien som jag önskade att jag gick i samma klass som Cheryl.
"Trevligt att träffas, mitt namn är Cheryl", sa hon och sträckte fram handen. Till min förvåning men även glädje så såg han en aning obekväm ut då han skakade hennes hand.
"Jag är..."
"Blake Shieldstone", fyllde Cheryl i. "Jag vet,vår rektor har redan informerat våran klass om dig." Hon log brett mot honom och han log ett snett och halvhjärtat leende tillbaka. Plötsligt så började klockorna ringa och det var dags för dagens första lektion.
"Woopsie, det är bäst att vi skyndar oss", sa Cheryl med en tillgjord bebisstämma, sedan tog hon tag i hans hand och erbjöd sig att visa honom klassrummet. Jag kände ett sting i magen då han ryckte på axlarna och följde efter henne mot den stora entrén. Han vände sig om medans han gick och gav mig ett varmt leende vilket fick mig att känna mig lite bättre till mods...tills Cheryl också vände huvudet bakåt och gav mig ett hånflin innan hon lade armen runt hans axel och drog in honom i skolan. Jag suckade tungt och kände hur kroppen sjönk ihop. Jag hade avvisat varenda kille som visat intresse för mig så Cheryl kunnat välja och vraka. Men denna kille skulle hon inte få.
De första lektionerna gick ovanligt långsamt. Inte för att jag behövde jobba särskilt mycket. På matten satt jag tillexempel och fipplade med pennan i munnen samtidigt som jag befann mig i min egen värld. Mr Robbins bad mig snällt att engagera mig lite mer vad gällde mitt skolarbete och som vanligt behövde jag bara pluta med läpparna, spärra upp valpögonen och sedan ge honom ett charmigt leende - så vände han sig snabbt om för att dölja sin rodnad. Den taktiken funkade alltid på mina manliga lärare. På biologin fick jag köra med en annan taktik eftersom jag hade en tant som lärare inom det ämnet. Mrs Laboutskis ögon blixtrade till då hon såg att jag vägrade peta i den döda fisken framför mig som skulle dissikeras. Okej, jag var inte feg, det var inte mitt mod som var problemet - det var bara det att det här var ett vattendjur. Precis som jag älskade det att få simma fridfullt under vattnet där omvärldens kaos inte hörs. På något sätt kände jag mig sammanlänkad med den döda varelsen framför mig och det minsta jag kunde göra var att visa respekt för de döda. Men självklart var det inte det jag sa till Mrs Laboutski. Jag synade hennes ihopväxta ögonbryn, alldeles för långa kjol (fast i och för sig, vem ville se hennes ben ändå?) och risiga hår som var uppsatt i en knut. Jag gjorde en äcklad grimas för mig själv och såg sedan upp i hennes mörka ögon. De var riktigt djupa och fina. Kanske det fanns hopp för Mrs Laboutski trots allt. Synd bara att hon dolde de fina ögonen bakom ett par gigantiska och fula glasögon. Jag log vänligt mot henne och började tala med en mjuk stämma. "Åh Mrs Laboutski, jag har aldrig tänkt på vad fina bruna ögon du har förut." Mrs Laboutski såg genast en aning förvånad ut och började vrida på sig lite besvärat.
"Ingen gör det pågrund av de här gräsliga glasögonen", medgav hon sedan. Jag nickade förstående.
"Precis vad jag tänkte. Skulle det inte passa bättre med linser då?" Hon lade huvudet på sned.
"Jag har aldrig tänkt på den möjligheten måste jag medge, har aldrig känt att det skulle göra ett sådant stort lyft för mitt yttre." Nu började jag tycka synd om henne. Vem hade anat att under den där hårda ytan så led Mrs Laboutski av ett riktigt dåligt självförtroende? Jag lutade mig fram mot henne och log brett.
"Jag skulle kunna fixa några bra hemsidor du kan checka in där det finns billiga och bra linser", sa jag uppmuntrande.
"Jag vet inte...", sa hon tveksamt.
"Kom igen, det kan ju knappast skada." Hon såg fundersam ut ett tag men gav slutligen med sig.
"Okej då, du kan maila adresserna till mig. Min mail finns på skolans kontaktsida."
"Toppen!" sa jag uppriktigt. "Åh just det", skyndade jag mig sedan att säga. "Jag är verkligen känslig mot allt som har med dissikering att göra..." Jag behövde inte säga mer eftersom hon redan nickade förstående.
"Det räcker med att du läser om kroppens anatomi, dissikering är självklart inte nödvändigt." Jag log tacksamt mot henne.
"Perfekt."
The Last Nymph - Kap 1
Måndag. Redan? Tack vare solstrålarna som sken in genom mitt lilla fönster blev jag tvungen till att kisa efter klockan. Klockan var redan sju. Snabbt flög jag upp ur sängen och slet upp dörren. Korridorerna var överfulla med barn och tonåringar som sprang fram och tillbaka i deras skoluniformer.
"Försovit dig igen Emilyssa?" Jag behövde inte vända mig om för att se vem som nyss tilltalat mig. Istället suckade jag och brydde mig inte om att svara. Vad jag än skulle svara skulle hon genast ta illa upp av någon anledning och jag hade inte tid för mer än fyra timmars diskning. Självklart funkade inte den taktiken heller.
"Man svarar på tilltal!" röt syster Marie ilsket och tog tag i min axel.Andas Emilyssa, andas.
Jag drog in ett djupt andetag och andades sedan ut. Plötsligt hördes en duns mot golvet. Jag bet mig i läppen och kände verkligen sympati för personen som nyss tappat sin frukosttallrik i golvet. Den personen skulle förmodligen få ta itu med diskningen med mig. Jag gick ut mot köket där lilla Sammy var i full färd med att plocka ihop de krossade skärvorna som nu var utspridda över hela golvet."Snyggt jobbat Sammy!" utbrast Joan hånfullt. Jag blängde ilsket på Joan. Hon må se ut som en ängel med sina mörkblå ögon och blonda lockiga hår, men alla på barnhemmet visste hur lömsk hon var. Barnhemmets lilla tjallare."Akta så att du inte skär dig, Sammy", sa jag milt och böjde mig ner för att hjälpa henne med att plocka upp skärvorna. Golvet var fullt med flingor och utspilld mjölk.
"Emilyssa, sluta hjälp Sammy! Hon ska rensa upp sin egen röra!"
"Hon är liten, hon kan skära sig", mumlade jag och försökte hålla tillbaka ilskan.
"Det är ingen ursäkt...", började syster Marie. Fan. Jag som hade lyckats så bra hittills. Ilsket vände jag mig om och spärrade ögonen i henne.
"Jag tänker hjälpa henne vare sig du vill eller inte! Du som är vuxen borde vara den som hjälper henne,men eftersom du är en sådan lat kossa och inte orkar det kan du väl i alla fall låta mig göra det!" röt jag. Jag hade aldrig tappat kontrollen på detta sätt förut och jag ångrade mig så fort jag uttalat orden. Jag.Var.Körd. Till min stora förvåning log hon. I alla mina sexton år på detta barnhem hade jag aldrig sett syster Marie le. Möjligen kanske ett hånfullt sådant, men detta leende var definitivt inte hånfullt. Det var... Åh,jag tror jag spyr. Det var äkta. Jag stirrade chockat på henne. Om hennes leende hade förvånat mig finner jag nog ingen tillräckligt bra beskrivelse av hur jag kände mig då hon plötsligt lade sin hand på min axel och sa
"Naturligtvis, låt mig hjälpa till." Jag tog ett steg åt sidan då hon böjde sig ner för att hjälpa Sammy. Drev hon med mig? Jag slängde en blick på Sammy och hon såg lika chockad ut som jag kände mig. Vi gav varandra en oförstående blick och jag bestämde mig genast för att utnyttja läget."Klä på dig nu, Sammy", sa jag snabbt. "Skolan börjar strax." Syster Marie sa inget utan fortsatte att plocka upp skärvorna i tystnad. Jag hade inte tid att lista ut varför hon bar sig åt som hon gjorde, så jag sprang snabbt där ifrån och lämnade henne bakom mig. Det blev till att skippa frukosten idag om jag skulle hinna göra mig i ordning. Jag gick in på den stora toaletten där det endast stod tre flickor som kammade håret på varandra. I vanliga fall brukade det vara ett dussintal av flickor här inne på morgonen men eftersom det var så sent så förmodade jag att de flesta redan stuckit. Jag drog snabbt av mig min stora t-shirt och ersatte den med den extremt fula skoluniformen. Samtidigt som jag kammade håret framför den stora spegeln betraktade jag mitt ansikte. Sedan suckade jag. Ingen finne. Inga mörka ringar under ögonen. Inget som störde min perfektion. Min hy var slät,blek och felfri. Som vanligt. Mina tjocka svarta ögonfransar ramade in mina isblåa ögon, liksom de perfekt formade mörkbruna ögonbrynen. Som vanligt. Jag var väldigt blek i hela ansiktet - ja , förutom på kinderna där jag hade en permanent liten rodnad som matchade mina plommonkyssta och fylliga läppar. Mitt mörka hår var blankt och inte ens i närheten av slitet. Som vanligt. En vanlig tjej skulle vara överlycklig av ett sådant felfritt utseende, det var jag väl medveten om. Själv såg jag det som en förbannelse. Jag hatade blickarna. De där snuskigt äckliga blickarna. För att inte tala om alla killar och till och med gubbar som alltid försökte vidröra mig på något sätt. Jag ryste till. Nej, jag ville inte se perfekt ut. Jag ville ha en stor näsa. Jag ville ha finnar. Jag ville ha buskiga och vilda ögonbryn och risigt hår. Precis som tjejerna i skolans schackklubb. De såg minst sagt gräsliga ut. Men de hade vänner som gillade dem för de dem var, och inte för att killarna dreglade över dem. De fick vara ifred, de fick vara osynliga och slippa en ständig bevakning och forskande blickar. Jag skulle göra vad som helst för att ha det så. Jag hade testat allt. Jag hade klippt av mitt hår, sminkat mig fruktansvärt, ätit en massa fet mat som tydligen skulle locka fram finnar. Mitt hår växte ut på en vecka, sminket smälte ihop med hyn och försvann och inga finnar dök upp. Jag hade till och med försökt göra något åt min lukt, för ja, hur otroligt det än låter så luktar jag naturligt gott. Som en slags blandning av ljuva rosor och passionsfrukt. Jag hade låtit bli att duscha på en hel vecka (och tro mig, att inte ha kontakt med vatten på så länge fick mig minst sagt att flippa ur) men trots det luktade jag fortfarande godare än någon annan, oavsett vilken exotisk parfym de använt. Det fanns inget jag kunde göra. Förutom att gå med en påse över huvudet vilket jag faktiskt gjort då jag var tolv år, men då fick jag en rejäl utskällning av mina lärare. Jag suckade ännu en gång och gjorde en grimas mot min spegelbild.
"Jag hatar dig",väste jag mellan tänderna och försvann sedan ut ur rummet. I hallen stod mina smutsiga converse i ett av hörnen. Jag körde snabbt ner mina fötter i skorna och slängde sedan väskan över axeln. Därefter slängde jag upp dörren och satte av mot närmaste busshållplats. Jag stönade högt då jag väl kom fram. De enda som satt på bänken var ett gammalt par. Vi pratar sjuttio eller åttio år. Jag såg mig om. Inga skolbarn alls. Bussjäveln hade gått.
"Underbart!" utbrast jag och det gamla paret såg nyfiket på mig. Just då var jag så irriterad och frustrerad att jag hade kunnat skrika något högst olämpligt åt dem, men jag fann inte rubrikerna "Sextonårig flicka gav gammalt par en hjärtattack" särskilt frestande att skapa. Jag lät min väska glida ner mot marken och började sedan släpa den efter mig uppgivet. Det skulle ta mig nästan hela fyrtio minuter att ta mig till skolan. Typiskt min otur.
"Ursäkta fröken...tjejen?" hörde jag en ungdomlig och halvt hes röst ropa bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på en kille som satt på sin svarta moppe bara cirka tre meter ifrån mig. Jag kunde dock inte se hans ansikte eftersom han bar hjälm.
"Ja", svarade jag otåligt. Fattades bara att något annat skulle uppehålla mig! Var jag inte redan tillräckligt försenad? Då tog han av sig hjälmen. Jävlar. Jag spärrade upp ögonen i chock. Jävlar. Jävlar. Jävlar. Allt jag förknippat med perfektion bleknade då jag såg honom. Jag såg ut som ett missfoster jämfört med den killen. Omöjligt. Jävlar. Jävlar.Jävlar. Jag stirrade in i hans ljusgröna och intensiva ögon. "Ja", kraxade jag igen, mållös över det som stod framför mig.
"Vet du var ...", han vecklade upp ett papper som han hållit i handen och läste osäkert upp namnet på min skola. "Mertull High". Han rynkade på ögonbrynen och jag skrattade.
"Jag antar att du menar Mertyl High", svarade jag. Han log snett och drog sin ena hand genom sitt svarta ruffsiga hår.
"Jo, så kanske den hette",medgav han.
"Jo ,det vet jag, jag går på den skolan. Ska du hälsa på någon där eller?" Säkert hans flickvän tänkte jag bittert. Han skakade på huvudet så hans ostyriga hår som slutade precis över öronen flög fram och tillbaka.
"Nej, jag ska börja där idag. Mitt i terminen, jag vet - inte särskilt smart, men jag har inget val." Han log halvhjärtat. Jag stirrade chockat på honom. Han.Skulle.Börja.På.Min.Skola.Åh.
"Vad kul att du ska börja på Mertyl High", sa jag artigt. "Som nybörjare lär du i alla fall ha en ursäkt till att du är sen,gör bara ingen vana utav det!" Vi båda skrattade åt min spelda stränga stämma.
"Jag ska göra mitt bästa. Men hur kommer det sig att du inte är skolan?" Jag gjorde en grimas och ryckte hopplöst på axlarna.
"Jag missade bussen och var faktiskt påväg till skolan innan du stoppade mig."
"Åh,förlåt mig", ursäktade han snabbt. Jag log självsäkert mot honom,vilket inte var något annat än en falsk fasad. Jag var allt annat än säker. Jag kände mig konstig. Nästan berusad. Jag kunde nästan höra min egen puls öka och känna hur mina kinder blev rödare än vanligt.
"Vad sägs om att vi gör en deal", sa jag och tog tre utmanande steg mot honom. "Du skjutsar mig till skolan och jag vägleder dig." Han log milt mot mig. Ett mjukt,fint och ömt leende. Jag dör.
"Det verkar som en rättvis deal. Hoppa på." Jag log brett mot honom och hoppade snabbt upp bakom honom.
"Jag är ledsen att jag inte har någon extra hjälm", sa han uppriktigt. "Men du kan ta min", han räckte mig sin hjälm men jag tryckte genast tillbaka den.
"Aldrig i livet, det är du som kör - du ska ha hjälmen. Sätt fart nu så vi inte blir allt för försenade!" Han tvekade men gav sedan upp och satte på sig hjälmen.
"Bäst att vi skyndar oss då", skrattade han. "Håll i dig ordentligt nu." Jag slängde mina armar runt hans midja och tryckte mig hårt mot honom samtidigt som jag tänkte; Mer än gärna.
Prolog
Jag slog ihop dagboken,låste den med den genomskinliga nyckeln jag alltid hade på mig och placerade den sedan under madrassen. Det fanns inte så många andra ställen att gömma den på med tanke på att jag knappt hade några saker i rummet. Endast en liten byrå som mina kläder knappt fick plats i, mitt vita lilla skrivbord och självklart - min säng. Jag satte mig på sängen och suckade tungt. Det här rummet var väldigt litet. Jag saknade mitt förra rum som jag blivit tvungen att flytta ur då barnhemmet fick in ett par tvillingar som då behövde mer utrymme än mig,så jag fick välja mellan tre minimaliska rum som inte ens borde kunna kallas för rum. Skrubb eller förråd skulle passa bättre. Eller...inte förråd. Jag hade varit i Jen's förråd och det var gigantiskt. Så nej, skrubb passar bäst. De tre rummen jag fick välja mellan var identiska - förutom att ett av rummen hade blåa tapeter. Färgen blå fick mig att tänka på vatten,sjöar,hav,oceaner... Sedan barnsben hade jag varit intresserad av vatten. Okej,intresserad är nog fel ord. Snarare...dragen till vatten. Bokstavligen. Utanför barnhemmet och skolan hade jag ett hemligt liv. Så fort jag fick ledig tid över tog jag mig till den lilla sjön som kallades för Immortel Mer. För länge sedan hade jag forskat lite om sjön och fått ut att det franska namnet betyder Odödliga Sjön. Mycket mer fakta än så fick jag inte ut, men det var inte nödvändigt heller. Sjön ligger mellan två skogar vilket är perfekt. Avskilt från omgivningen,precis som jag vill ha det. Då jag väl lyckas ta mig till sjön tar jag alltid ett dopp. En vanlig människa skulle nog tycka att det är extremt kallt, men jag kände ingen kyla alls. Det var perfekt temperatur för min kropp och jag rös alltid till av välbehag då jag blev ett med vattnet. Sjön skänkte mig frid och harmoni. Jag kunde komma dit arg som en varg och gå där i från så fullständigt lugn och lycklig, ja som en helt ny människa. Jag kikade mot klockan. Elva. Prick. Snabbt slet jag av sockarna och mina byxor. Därefter drog jag på mig min stora t-shirt som jag använt som pyjamas de två senaste åren. Till sist satte jag upp mina långa mörka lockar i en toffs där bak. Just då öppnades dörren.
"Emilyssa - i säng! Nu!" Jag kämpade så gott jag kunde för att inte svara med en otrevlig ton. Men det var svårt. Väldigt svårt. Den haggan älskade att klaga på mig.
"Syster Marie, jag är i sängen."
"Nog med dina uppkäftigheter! Du sköter disken i köket efter middagen imorgon! I säng med dig nu!" Sedan smällde hon igen dörren efter sig. Jag gapade stort mot den stängda dörren. Inte igen. Jag kände en klump i halsen och rent illamående i magen. Att diska efter hela min avdelnings gemensamma middag skulle ta minst fyra timmar och där rök min tid vid sjön. Jag föll bak mot kudden med en tung suck och viskade för mig själv:
"En vacker dag ska jag ta mig här ifrån."
The Last Nymph
Vackra Emilyssa lever ett helt vanligt tonårsliv, bortsett från faktumet att hon lämnades utanför Londons största barnhem i en korg bara några månader gammal och aldrig har träffat sina riktiga föräldrar som är spårlöst försvunna. På sin sjuttonårsdag får Emilyssa besök av en gammal dam som påstår sig vara hennes mormor. Av henne får hon sin mors dagbok och Emilyssa får hopp om att äntligen kunna ta reda på mer om sin familj och bakrund - men mycket mer än så får hon veta. Dagboken bär på hemligheter som öppnar en helt ny värld för Emilyssa och plötsligt svävar hon livsfara.
