Jag stirrade på min sönderklottrade geometribok och uppgav en tung suck. Jag betedde mig som en förälskad liten flicka - och jag var varken liten, en flicka och definitivt inte...förälskad. Jag suckade återigen och började klottra över namnet jag nyss skrivit. Omöjligt. Sedan barnsben hade min far berättat om kärlekens bittra baksida. Han hade varnat mig för att släppa in den känslan. Hans ord ekade i mitt huvud.
"I samma sekund som du släpper in den giftiga sjukdomen släpper du ut förnuft, kvickhet och allt vad gället logiskt tänkande. Kärlek slutar alltid i oändlig smärta, lidande och sorg."
Beviset var hur min mor hade lämnat oss då jag endast var tre år gammal vars orsak fortfarande var oklar. Trots att kärlek var något jag föraktade och vägrade släppa in så älskade jag min far ända ner i märgen, om inte djupare. Fast naturligtvis ville min far beskriva våran relation med anda ord som; lojalitet, trohet och tillit. Enda sedan jag var liten och övade fäktning med min far ute på slätterna där jag växte upp hade han överröst med mig uppmuntran och komplimanger. Han hade sagt saker som 'Jag är så stolt över dig, min son', 'Du är det värdefullaste jag har', 'Du har givit mitt liv en mening, en väldigt betydelsefull mening', 'Du har allt en far kan be om hos en son' och mycket annat men aldrig hade han uttalat orden 'Jag älskar dig.' Kanske min far älskade mig, lika mycket som jag älskade honom, och kanske jag inte borde ta det personligt då han valt att uttrycka sina känslor med andra ord pågrund av det starka hatet han känner för ordet kärlek - men trots det kunde jag inte stoppa den enorma svartsjukan som bubblade inom mig varje gång jag såg en fader klappa sin son på axeln och säga 'Jag älskar dig,min son.'
Jag hade nu tryckt pennspetsen så hårt mot boken att det utgjort ett hål genom framsidan samtidigt som jag förbryllat funderat över ordet kärlek. Jag visste hur mycket jag älskade min far, men ändå kändes mina känslor så mycket mer...annorlunda för flickan som totalt tagit mig med storm. Känslorna var minst lika starka som för min far, javisst! Men annorlunda. För inte pirrade det i magen varje gång jag såg min far, och jag drabbades inte heller av svettningar och tunghäfta av hans blotta närvaro. Till skillnad från någon annan jag kände. Hur länge skulle jag fortsätta med denna ... förnekelse? Två veckor hade nu gått sedan jag träffade henne. Och de två veckorna hade varit de bästa i hela mitt liv,utan tvekan. Hennes närvaro fick mig att göra ansvarslösa och dumma saker. Jag hade hållit om henne, förklarat för henne hur hennes obeskrivliga skönhet bländade mig gång på gång och på eget bevåg låst samman våra läppar i en kyss som utlöst något högst ovanligt i våran omgivning. Jag tänkte tillbaka på den där dagen vid sjön, det var som om träden hade jublat. Jag skakade misstroget på huvudet åt min löjliga fantasi. Den där kyssen hade hursomhelst blivit starten på något vi uppföljt dag efter dag i nu två veckors tid. Den flickan hade utvecklat något sorts beroende i djupet av mitt hjärta, något näst intill djuriskt inom mig hade släppts lös. Mellan rasterna försvann alltid jag och Emilyssa utom synhåll och då det väl ringde in igen var det sällan vi kom tillbaka. Till de sena kvällarna höll vi hus bland träden och den vackra sjön som speglade nattstjärnorna med sitt kristallklara vatten. Där kunde jag sitta med henne i min famn i timmar. Tiden verkade tidlös där och då det väl blev dags att gå kunde jag fortfarande inte slita mig ifrån henne. Därför brukade jag vissa nätter smyga mig in till henne via hennes fönster på barnhemmet. Det var då hon brukade vara som vackrast med sitt långa mörka hår böljande över axlarna, tindrande ögon och vita nattlinne. Ibland lyckades vi båda smita ut ur fönstret men för det mesta höll vi oss på hennes rum, för säkerhetens skull. Ibland höll jag mig kvar där hos henne inpå morgontimmarna och det var i och med det jag började förstå hur ohälsosamt vårat förhållande verkligen var. Då vi väl anlände till skolan gick det knappt att hålla mina ögonlock öppna. Det hade blivit en vana att vakna upp av magisterns linjal som smällde mot min bänk framför näsan på mig. Men vad gjorde det när jag, Blake Shieldsteen, hade erövrat världens vackraste flicka? Ingen kunde mäta sig med hennes elegans, inte ens den där Cheryl som alla andra killar stirrade blint efter då hon gick förbi dem i Mertyl Highs korridorer. Där hade vi en tjej som verkligen inte föll mig i smaken. Hon skulle lätt kunna förväxlas med en Barbiedocka med tanke på hennes plastiga yttre och även innehåll. Däremot fanns det en tjej som verkligen föll mig i smaken. Jag blev helt varm i kroppen då jag tänkte på Emilyssa med sina rosiga kinder, mörka läppar och långa mörka hår. Den uppenbara attraktionen hon utstrålade skulle få vem som helst på fall men det var så mycket mer än bara det yttre... Jag hade fått privilegiumet att lära känna människan bakom den vackra ytan. Hennes insida gjorde mig nästan mer hänförd än vad hennes utsida hade gjort, vilket jag inte trott var möjligt. Det visade sig att en hel del var möjligt då det kom till Emilyssa. Några bilder dök upp i huvudet på mig, då Emilyssa bara dagen innan hade slungat sig från gren till gren och sedan gjort en djupdykning i sjön. Ibland inbillade jag mig att hon flög.  Minnena av hur Emilyssa rörde sig så sensuellt mellan träden  fick mig att omedvetet gapa stort och stirra stint in i väggen.
"Om jag inte kände dig skulle jag tro att den där geometriboken har gjort dig galen", skrockade min far, Arthur. Redan som liten lärde han mig att tilltala varje människa med dens namn, hur nära man än stod den, eftersom det var ett sätt att visa  respekt - och det fanns ingen jag respekterade mer än min egen far.
"Vad gör du här,Artie?" frågade jag, besvärad över att ha blivit ertappad i mina fantasier.
"Arthur om jag får be, och det här är mitt arbetsrum som du kanske minns..." Jag såg mig hastigt omkring och givetvis, det var hans gamla fallfärdiga lilla arbetsrum. Jag hade varit så totalt borta att minnet förrådit mig - underbart. Jag slängde en blick på klockan och såg till min fasa att den redan var över halv sju.
"Helvete också!" utbrast jag och tryckte våldsamt ner geometriboken i ryggsäcken.
"Inte sånt språk i mitt hus om jag får be."
"Förlåt far...Artie...Arthur!" hasplade jag ur mig och slängde ryggsäcken över axeln.
"Varför så bråttom?" frågade han roat.
"Åh, jag hade lovat en vän att jag skulle plugga med honom ikväll."
"Jaså? Det glädjer mig att du funnit så många vänner redan. Du är knappt hemma nu för tiden, men jag antar att det bara är något tillfälligt,eller hur?" Det gick inte att mista hans stränga underton i rösten.
"Förlåt far", sa jag med ett sviktande samvete. Han var van vid att jag alltid var runt honom, för så hade det varit förut. När vi bodde ute på landet norr om Brighton hade det bara varit han och jag...och privatläraren som gjorde hembesök varje vardagsmorgon. Min far hade alltid varit en väldigt rik man så jag hade aldrig riktigt förstått varför vi höll oss bortom all cilivisation ute i mitten av ingenstans när vi lika gärna skulle kunna ha bott i en lyxvilla i Los Angeles om vi kände för det. Pappas svar på det hade alltid varit att den bästa möjliga uppfostran kunde jag endast få just där.  Arthur hade verkligen hållit mig sysselsatt genom att ge mig sysslor som att hugga ved, försöka tämja de smått vilda hästarna vi fick in på gården och ... mjölka kossorna. Jag rynkade näsan åt minnet av den feta kon Delia som på något vis alltid lyckades välta ut hinkarna då jag väl var klar med henne. Arthur blev med tiden van att jag kom hem varje kväll med sur mjölkstank. Om jag ska va ärlig tror jag han fann det väldigt...underhållande. När jag inte höll på med sysslor vad beträffade gården så blev jag en mästare i fäktning, ridning och blev ordentligt tränad vad gällde allt från uthållighet till kondition. Jag hade även lagat ett dussintals bilar. Jag kunde inte tänka mig att jag hade kunnat få en lika ordentlig uppfostran om jag vuxit upp i London.
"Du behöver inte be om förlåtelse", suckade Arthur. "Jag är väldigt glad för din skull och förstår att det måste vara överväldigande med att ha så många kompisar när den enda kompisen innan har varit Gordo", han nickade leende åt min trogne fyrbente vän som bredde ut sig bredvid arbetsbordet i en allt för liten korg. Den golden retrivern var den allra trognaste jag hade,hur många knipor hade han inte räddat mig ur? Jag kunde minnas den hundens hjältemot ända bak tills jag var åtta år gammal då han hade dragit mig upp ur en fors som jag trillat i av misstag. Nu var han dock väldigt gammal och tillbringade mest sina dagar genom att lata sig i den där korgen. Jag lovade mig själv att så fort pappas snickarstuga var färdigmålad så skulle jag bygga en ny korg åt Gordo.
"...men det skulle väl inte skada att umgås lite mer med din far? Jag skulle tillexempel uppskatta lite hjälp med att laga en bil ikväll."
"En bil?" frågade jag förvånat. "Vart har du fått tag på den?"
"Åh, du minns väl min gamle vän Charlie?" Jag nickade. Gamle Charlie som borde vara död vid det här laget. Hur gammal var han egentligen? Nittiofem? Nittiosju?
"Han tänkte skrota en av sina gamla bilar men jag såg rätt mycket potential i den bilen. Allt som behövs är reparering av motor och stötdämpade, plus att vi måste byta ut plåten och måla om den. En riktigt fin mersa annars, snabb." Att laga bilar var något utav en passion för mig så ivern och längtan som dök upp inom mig var väl väntad.
"Åh, jag kan inte vänta! Är däcken slitna också? Isåfall passar det sig ganska bra att vi har kvar de där reservdäcken vi kö-" Jag avbröt mig själv och stirrade förfärat på Arthur.
"Vänta ett tag...sa du ikväll?" Arthur nickade och såg bekymrat på mig. "Men...har du redan glömt? Jag måste plugga, han väntar..." Pappa suckade.
"Kan det verkligen inte vänta tills imorgon?" Jag skakade på huvudet.
Nej, Emilyssas födelsedag kan inte vänta tills imorgon.
"Jag hade lovat, jag måste..." Min röst började låta desperat. Pappa verkade ge med sig.
"Okej okej, men tror du att du kan vara klar med pluggandet till klockan nio i alla fall? Så kan vi åtminstone börja på bilen ikväll." Nio? Jag skulle vara hos Emilyssa klockan sju så det gav mig alltså två timmar... Två timmar kändes lite ynkligt, med tanke på att det var hennes födelsedag och allt... Jag såg upp på min kära far som hade ena handen djupt nergrävd i ena jeansfickan och den andra stödd mot sin gråa krycka. Samvetet slog mig som en näve i magen när jag betraktade hans vänstra fot som enligt honom kommit i kläm mellan en betongdörr inne på Charlies verkstad. Han var ensam,sårbar och allt han ville ha var sin son några fjuttiga timmar denna fredagskväll. Vad var jag för son om jag inte kunde ge han så pass mycket?
"Okej, jag är hemma klockan nio", lovade jag. Var det såhär det kändes för de yngre barnen i London som fick bestämda tider av sina föräldrar? Jag hade sett sådant på film förut men aldrig behövt uppleva det själv då det inte fanns så mycket till gränser borta på landet. Om jag var ute sent där så satt jag ändå bara ute på gården och Arthur hade alltid full uppsikt över mig.
Arthur nickade gillande och log brett.
"Tack min son", mumlade han och klappade mig på axeln. Därefter lämnade han knakigt arbetsrummet med sin krycka. Snabbt som attan sprang jag till mitt rum på övervåningen och knyckte åt mig en inslagen ask som skulle bli min gåva till Emilyssa ikväll. På vägen ut ur rummet tvärstannade jag framför spegeln. Det var så underligt. Jag hade aldrig brytt mig om mitt utseende förut, och nu plötsligt så stod jag där och glodde på min smutsiga turkosa t-shirt med avsmak. Det där dög helt enkelt inte. Snabbt slet jag upp garderoben och letade bland de väldigt få skjortorna som hängde på de mörkblå galgarna. Jag slet ut tre skjortor med ett hast och höll var och en framför mig i spegeln. Den röda hade jag fått på julafton förra året...Inte något passande för denna kväll, så den hamnade på golvet bland de andra smutsiga kläderna. Den grönrutiga skjortan såg helt okej ut, tills jag upptäckte den stora lerfläcken på högra bröstet. Även den hamnade på golvet. Slutligen stirrade jag på mitt sista hopp; en ljusblå skjorta som jag bara hunnit använda två gånger. Jag slängde en blick på klockan och insåg att den fick duga. Inom loppet av femton sekunder hade jag bytt om och betraktade mig själv i spegeln där jag stod med skjortan, det ruffsiga håret och de pösiga mörkblåa jeansen. Det ostyriga håret fick vara. Snabbt drog jag på mig min jacka och slängde ryggan över axeln igen för att sedan sätta snabbt av mot mopeden. Jag hade lite mindre än en kvart på mig och Londons gator var som vanligt fullsmockade. Snabbt och skickligt körde jag mellan bilarna som körde extra sakta ikväll pågrund av den täta trafiken. När jag äntligen var framme vid barnhemmet var klockan sex minuter över sju. Jag brydde mig inte ens om att parkera mopeden utan stödde den endast mot barhemmets tegelvägg och sprang därefter fram till barnhemmets stora entré. Jag fnös åt det faktum att man måste boka en tid för att kunna hälsa på någon på det här stället. Jag knackade tre gånger och väntade en halv minut. Ingen kom, så jag knackade igen. Fortfarande ingen där, och ändå kunde jag höra hur det levdes om bakom porten. Denna gång knackade jag så hårt att jag för en sekund trodde att trädörren skulle ta skada av mina sammanpressade nävar. Sedan insåg jag till min lättnad att det fanns en ringklocka. Att jag inte hade sett den innan! Jag kände mig som en fåne då jag slutligen tryckte på ringklockan, tre gånger för att vara säker på att de skulle höra mig. Och nog gjorde de det.
"Kommer, jag kommer!" hörde jag en irriterad röst ropa inifrån,varpå sekunden efter dörren sköts upp.
"Åh, du måste vara Blake antar jag?" sa en kvinna, som såg ut att vara i fyrtioårs åldern, med en misstrogen min då hon synade mig från topp till tå.
"Det är jag det", svarade jag med ett prövande leende. Frun var inte på humör idag. Hon kollade hastigt på sitt armbandsur och såg sedan på mig igen.
"Du är sen", påpekade hon.
"Ja, jag vet, förlåt mig frun - trafiken var helt sanlös-"
"Ja ja! Den där har man hört förut, kom in bara." Snabbt steg jag in i värmen, rädd för att den sura kvinnan skulle ångra sig, och hängde av mig min svarta jacka på närmaste galge.
"Ska du sova hos flickan Crown?" frågade hon och låste dörren bakom sig.
"Vem?" frågade jag förvirrat. Frun såg genast irriterat på mig.
"Flickan Crown! Emilyssa!"
"Oj, jaha..." Jag bet mig i läppen och fattade inte att jag aldrig under dessa dagar frågat efter hennes efternamn.
"Nå?"
"Va?" Frun stönade högt och började bli röd i ansiktet. Snacka om kort stubin.
"Ska du sova hos henne inatt?!"
"N-nej", stammade jag och skakade hastigt på huvudet. "Jag är borta innan nio." Hon sneglade på klockan och ryckte sedan på axlarna.
"Klokt av dig", muttrade hon och började sedan gå med raska steg längs korridoren. Snabbt sprang jag ikapp henne och såg mig nyfiket om. Vart jag än tittade sprang barn i deras pyjamaser. Jag märkte att ju längre in i korridoren jag kom desto äldre var barnen. Nästan längst in i korridoren hade det samlats en klunga utanför ett rum.
"Varför står ni alla här och hänger för!" fräste frun och blängde ilsket på de minsta barnen. "I säng med er nu. Jag tror miss Crown har fått uppmärksamhet så det räcker för ikväll." Barnen kastade besviket en sista blick in i rummet och började sedan gå till sina egna rum.
"Grattis på födelsedagen,Lyssa!" ropade några innan de försvann.
"Vänta!" hörde jag en välbekant röst ropa inifrån. Mitt hjärta tog  ett dubbelskutt när jag hörde henne. Genast drabbades jag av en innerlig längtan; jag ville bara hålla om henne, stirra mig galen i hennes ögon...
"Sammy, vänta!" ropade hon igen. Ett litet flickebarn med kopparröda flätor sprang förbi mig mot rummet igen.
"Ja?" frågade hon vid dörröppningen.
"Jag har inte fått min god natt kram än", klagade Emilyssa. Sammy log så brett att det formades två smilgropar i vardera kind. Snabbt sprang hon in och fem sekunder senare var hon ute igen då den ilskna frun stod och väntade på att alla barn skulle ge sig sin väg. När det äntligen var tomt runt rummet kunde jag äntligen gå in. Att kliva in där var som att kliva direkt in i himlen. Rummet var rätt grått och trist, men hennes närvaro lyckades på något underligt sätt lysa upp hela rummet. Där satt hon i sängen i ett kort ljusgrönt sidennattlinne och log brett mot mig.  
"Då går du hem senast nio då?" frågade frun otåligt. Det tog mig tre sekunder innan jag kunde svara pågrund av den bländande skönheten framför mig. Motvilligt slet jag blicken från henne och nickade nervöst åt frun.
"Ja,frun. Senast nio."
"Bra, då ska jag lämna er ensamma då", sa hon med en tydlig avsmak i rösten. "Och just det", tillade hon sedan och slängde en blick på Emilyssa. "Ha den äran miss Crown." Emilyssa svarade med ett svagt leende och sedan försvann frun.
"Äntligen", pustade jag ut och stängde dörren till hennes rum bakom mig.
"Jag har väntat hela dagen på dig", sa hon och hoppade upp från sängen - dock inte till någon nytta. Jag hade redan börjat springa emot henne och föll rakt på henne så vi båda hamnade hårt ihoptrycka i sängen.
"Och jag har tänkt på dig hela dagen",erkände jag och sökte ivrigt efter hennes läppar som jag gått runt och suktat efter hela dagen lång. När dem äntligen möttes kände jag hur hon slappnade av under mig. Hennes hud brändes mot min och kyssarna var så långa och intensiva att vi blev tvungna att pausa för att få luft.
"Gillar du mitt nya nattlinne?" andades hon lekfullt och sträckte upp ena benet rakt upp i luften. Jag flämtade till och försökte att inte tappa kontrollen helt.
"Det är synnerligen...kort." Emilyssa fnissade åt mitt hypnotiserade ansiktsuttryck.
"Och du har inget emot det?" Jag svalde hårt.
"Jag har...verkligen...verkligen inget emot det", erkände jag under mina tunga andetag. Igen pressade jag mina läppar mot hennes, men denna gång med dubblad styrka. Jag kunde inte komma nära nog så jag pressade mig hårdare mot hennes kropp tills jag nästan var beredd på att hon skulle få svårt att andas där under men istället gav hon mig bara ett gillande leende.
"Lilla Sammy köpte det här åt mig, kan du tro det?" sa hon och såg ner på sitt nattlinne igen. "Sammy vet att jag älskar blått och grönt."
"Jag ska tacka Sammy för hennes present sedan...", mumlade jag och smekte henne med ett enda finger från början av hennes handled, upp för armen och ner i hennes urringning... Plötsligt började hon skratta våldsamt.
"Sluta!" kved hon. "Det kittlas!" Jag gav henne ett lekfullt leende och fortsatte med fingret längs hennes revben enda ner till höften där nattlinnet hasats upp. Plötsligt suckade hon tungt och fick nåt sorgset i blicken. Jag fylldes genast med oro och lade min hand runt hennes haka för att föra hennes ansikte i riktning mot mitt.
"Vad är det...?" frågade jag och såg in i hennes gnistrande isblåa ögon. Plötsligt såg hon inte ledsen ut - bara arg. Hon började fösa undan mig och satte sig sedan upp för att blänga på mig.
"Gjorde jag något fel?" frågade jag och försökte hålla tillbaka paniken. Hon suckade återigen och skakade sedan på huvudet.
"Det är min födelsedag!" utbrast hon.
"Jag vet Emilyssa-"
"Jaså?" avbröt hon mig. Plötsligt insåg jag vad det handlade om.
"Emilyssa, jag har en present åt dig! Jag ska genast ta fram den, vänta bara..." Jag sträckte mig efter ryggsäcken på golvet då Emilyssa tog tag i min ena arm och drog tillbaka mig igen så det bara var ett par centimeter mellan våra ansikten.
"Dummer", sa hon och jag kunde skymta ett litet leende bakom den allvarliga masken hon bar för tillfället. "Jag pratar inte om presenter! Jag pratar om det faktum att det är min födelsedag och du tänker bege dig hem så tidigt som nio. Vet du hur sällan vi på barnhemmet får ha en gäst som sover över? Jag har klagat jättelänge och fick slutligen min vilja igenom  eftersom det är min födelsedag idag! Och du tänker gå hem nio."  För en sekund såg hon ut som ett missnöjt litet barn som inte fått vad hon pekat på. Jag brast ut i skratt och hasade mig närmare henne. Försiktigt lade jag handen runt hennes midja och gav henne en öm kyss på läpparna.
"Förlåt mig", viskade jag i hennes mun.
"Bara om du stannar", envisades hon.
"Jag kan inte, jag har lovat..." Emilyssa höjde på ögonbrynen och lutade sig sedan över mig.
"Åh jo, du kan", morrade hon och föll framåt så hon slutligen låg över mig i sängen. "Vad krävs det för att jag ska kunna övertyga dig?"
"Du kan inte övertyga mig", sa jag med ett försiktigt leende på läpparna. Emilyssa tänkte inte ge sig i första taget, och det visste jag.
"Ska vi slå vad?" spann hon och fick något slugt i blicken. Där efter dök hon ner med huvudet för att pressa sina läppar hårt mot mina. Såhär ivrigt hade hon aldrig kysst mig förut. Hennes ena hand hade börjat knäppa upp min skjorta medan den andra grävde sig in i mitt ostyriga hår. Våldsamt särade hon på mina läppar med sina egna och lät tungan glida in. Att Emilyssa aldrig varit med någon annan hade jag haft svårt att tro på innan och nu mer än någonsin. Hon var fantastisk, hon smakade fantastiskt och visste precis vilka knappar hon skulle trycka på för att tillfredsställa mig så pass mycket att det inte fanns någon återvändo. Nu skulle jag inte kunna ge mig förrän jag nått höjden av tillfresställelse, och det gällde inte bara mig själv. Jag ville ge henne allt jag hade, få henne att känna en sådan glöd inom sig som jag kände just nu.
"Du stannar...", viskade hon förföriskt i mitt ena öra och slickade mig sedan från början av hakan upp till munnen där hon gav mig en öm kyss.
"Emilyssa...", stönade jag och gjorde allt för att kämpa emot,men min viljestyrka var så gott som krossad. "Kan... inte", andades jag så lågt att det knappt var hörbart.
"Hur sa?" sa hon strängt och dök in med ena handen under min skjorta. Därefter tog hon tag i den med andra handen och slet lös hela skjortan. Hopp, då var den skjortan ej användbar längre. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Den direkta kontakten med hennes hud mot min överkropp blev nästan för mycket för mig. Jag hade aldrig velat ha någon så mycket som jag ville ha Emilyssa, det var fullkomligt absurt - jag hade aldrig velat ha något i huvud taget så mer som jag ville ha henne.
"Du gör  det inte enkelt för mig", lyckades jag få fram. Hon log ett elakt leende och satte sig upp på mig.
"Bra." Sedan började hon försiktigt dra ner min gylf - och jag blev tvungen att ingripa. Snabbt tog jag tag i båda hennes handleder och satte mig upp med henne i mitt knä.
"Inte inatt", sa jag mot min vilja.
"Varför inte?" frågade hon och försökte komma lös ur mitt järngrepp.
"För jag vet att du bara gör det för att jag ska stanna." Hon skrattade.
"Det är bara ett av skälen." Jag svalde ljudligt.
"Och de andra skälen...?" Emilyssa log triumferande och lyckades lirka sig ur mina händer. Hon tryckte tillbaka mig i sängen med ena handen och sträckte sedan ut båda armarna över mig.
"Skäl nummer ett, jag vill ha dig", viskade hon och kysste mig på ögonlocken. "Skäl nummer två, jag måste ha dig." Hon började nu kyssa mig längs halsen som gav mig rysningar längs hela ryggraden. "Skäl nummer tre", spann hon och såg mig djupt i ögonen. "Jag behöver ha dig. Nu." Jag suckade tungt och gav efter med ett par kyssar. Insåg hon hur omöjligt hon gjorde det för mig? Insåg hon hur svårt det var för mig att bara ställa mig upp och gå när jag egentligen bara ville stanna och ge henne precis allt jag hade? Jag rullade över så jag hade henne under mig men var noga med att inte låta tyngden kväva henne.
"Jag vill ge dig din present", sa jag bestämt. Hon såg förvirrat på mig.
"Blake, ja behöver verkligen in-"
"Det är viktigt för mig", avbröt jag. Jag spelade ett listigt spel, och det visste hon. Emilyssas ögon smalnade.
"Bra undanmanöver", muttrade hon och satte sig upp i sängen. "Få det överstökat." Jag gav henne ett leende och njöt av triumfens stund. Nu när hon inte försökte förföra mig gick det äntligen att tänka klart. Snabbt sträckte jag mig efter ryggsäcken och drog upp den lilla inslagna asken.
"Grattis på sextonårsdagen,Emilyssa Crown", sa jag och gav henne en öm kyss på munnen. Därefter tog jag hennes händer och slöt dem om asken.
"Jag hoppas du kommer gilla den", mumlade jag då hon försiktigt började lirka upp snöret runt asken. "Jag tänkte på dig så fort jag såg den där..." Hon log och slet sedan ivrigt upp pappret för att därefter öppna det lilla locket. Spänt såg jag på då hon drog upp silverkedjan med den stora kristallen som var formad i en vattendroppe. Hon höll den hänfört mellan sina händer och fingrade lite på kristallen innan hon sken upp i ett stort leende.
"Gillar du den?" skrattade jag då hon slängde sina armar runt min nacke.
"Skojar du?!" utbrast hon. "Det är det finaste jag någonsin fått av någon - nånsin!" Hon gav mig en snabb kyss på pannan och vände sig sedan om i sängen för att dra undan håret från nacken.
"Sätt på mig den."  Jag drog försiktigt halsbandet ur hennes ena hand och öppnade det för att sedan placera det runt hennes blottade nacke.
"Sådär", mumlade jag och kysste hennes nacke så hon började fnissa igen.
"Sluta! Snälla,sluta!" kved hon under skrattattackerna.
"Om du försöker förföra mig igen ikväll så kommer jag kittla dig så mycket att du väcker upp alla små barn på det här barnhemmet", hotade jag med en spelad allvarlig ton.
"Förföra?" frågade hon med ögon stora som klot. "Jag har ingen aning om vad du pratar om", hävdade hon med ett oskyldigt leende på läpparna och satte sig i mitt knä. Precis då våra läppar möttes igen så slogs dörren upp till följe av en hög flämntning. Vi vände oss hastigt om och fick syn på den sura kvinnan vars ansikte var alldeles blodrött.
"Syster Mary!" utbrast Emilyssa och drog täcket över sin kropp där nattlinnet hasats upp.
"Hur vågar du bete dig på ett sådant oansvarsfullt sätt här!" fräste syster Mary. "Har du glömt reglerna?!" Emilyssa suckade och himlade med ögonen.
"I klostrets eget barnhem tillåts ej sexuellt umgänge oavsett ålder...", började hon rabbla upp med rätt hyffsad bra imitation av syster Marys gälla röst.
"Mycket lustigt!" sa Mary ilsket. "Du har nyss förorsakat dig själv husarrest resten av veckan och du där!" Hon pekade nu på mig. "Du har besöksförbud! Ut med dig!"
"Men syster Mary-" började Emilyssa.
"Inga men! Du har varit mycket olydig miss Crown, sådant beteende är inte acceptabelt här och det har vi varit ytterst noga med att informera er om här på barnhemmet!" Syster Mary som ärligt talat skrämde mig fick Emilyssa bara att fnysa till svar.
"Ni och era dumma regler", muttrade hon och såg sedan på mig. "Klockan är inte ens kvart i nio än,syster Mary, jag förväntar mig att ni håller vid erat avtal trots mitt 'dåliga' uppförande. Det är trots allt min födelsedag." Syster Mary såg länge på Emilyssa med avsmak vilket fick mig att vilja slänga en stekpanna i huvudet på henne. Att någon ens kunde se på Emilyssa sådär fick ilskan att koka inombords. Tillslut nickade syster Mary och vände sedan blicken mot mig.
"Du ska vara ute innan nio. Förresten väntar du ett annat besök, Emilyssa. Jag visar henne ditt rum så fort Mr Shieldsteen här har lämnat oss."
"Ett annat besök?" frågade Emilyssa häpet.
"Ja, det är någon gammal dam som babblar om att hon kände din mamma, jag visste inte riktigt vad jag skulle tro tills hon visade ett gammalt kort från du var liten och nog var det du allt, du såg precis ut så som på kortet då vi hittade dig i korgen här utanför." Emilyssa spärrade chockat upp sina ögon.
"S-säg att hon kan komma in väldigt snart." Syster Mary nickade.
"Det ska jag. Mr Shieldsteen kan börja packa ihop sina grejer", sa hon och syftade på innehållet ur min ryggsäck som åkt ut på golvet. "Och för guds skull klä på dig!" Jag gav henne ett oskyldigt leende och började se mig omkring efter min ljusblåa skjorta - för att snabbt därpå se hur den dinglade mellan Emilyssas tumme och pekfinger.
"Ledsen syster Mary men jag tror jag lyckades slita sönder hans skjorta", retades hon. Syster Mary blev återigen högröd i ansiktet.
"Skynda er bara!" fräste hon och smällde sedan igen dörren efter sig.
"Okej, inte för att du borde bete dig på det där sättet - du försätter dig bara i ännu mer trubbel - men det där var riktigt påtändande." Emilyssa log nöjt för att sedan ställa sig upp på sina knän - jag följde hennes exempel.
"Jag hatar att du måste ge dig av så snart", gnällde hon.
"Jag med", mumlade jag och placerade mina händer runt hennes midja. Hon böjde sig fram för att kyssa mig men avbröt sig för att ge mig ett varmt leende.
"Jag älskar dig", viskade hon. Jag stirrade chockat på henne och insåg att det var den första gången någonsin i mitt liv en människa sagt de tre orden till mig. Jag hade ingen aning om att tre ynkliga ord kunde göra en sådan stor skillnad men plötsligt så kändes det som att jag brann, flög bland molnen och flöt på havsytan på en och samma gång. Jag insåg att det är såhär lycka måste kännas.
"Jag älskar dig också", svarade jag innerligt. Äntligen hade jag erkänt det för inte bara henne, utan även för mig själv. Jag var förälskad i Emilyssa Crown. Om det inte var kärlek, så visste jag verkligen inte vad det var. Jag hade hursomhelst aldrig känt något så starkt för någon i hela mitt liv. Emilyssa sken upp i ett stort leende och jag jag kysste henne som aldrig förr. Emilyssa var min. Nu när jag hade henne lovade jag mig själv att aldrig någonsin släppa taget om henne; det vore rena rama självmordet. Jag hade bara känt henne i två veckor och ändå hade hon hunnit bli en så pass stor del av mitt liv; faktumet var att jag inte kunde se en framtid utan henne. När jag väl uttalat de tre magiska orden gick det inte att sluta.
"Jag älskar dig,jag älskar dig,jag älskar dig", viskade jag från djupet av mitt hjärta.
"Åh Blake", sa hon med blänkande ögon. En liten tår letade sig vilset ner för hennes kind och jag fångade upp den med mitt finger.
"Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv", sa hon. Jag visste inte vad jag skulle säga - hon hade snott min replik. Istället pressade jag samman våra läppar en sista gång innan jag hoppade ner från sängen för att börja packa ihop ryggsäcken. Emilyssa bredde ut sig över sängen bakom mig med en drömmars suck. När jag slutligen var klar med packandet såg jag misstroget på min sönderslitna skjorta.
"Vad tror du de kommer säga när jag går ut i korridoren med bar överkropp?" skojade jag.
"Jag tror de kommer säga Oh la la, c'est magnifique!" svarade hon med ett perfekt franskt uttal.
"Hm. Kanske på ett ställe där inte nunnor regerar." Emilyssa skrattade sitt klingande skratt och hoppade upp ur sängen för att kort därpå slänga upp garderobsdörren.
"Jag har en lite överstor hoodie här någonstans som jag brukar använda när det är riktigt kallt",mumlade hon och började slänga ut plagg efter plagg. "Men var är den?!" utbrast hon irriterat efter två minuter. Hon var rätt...söt då hon var irriterad. "Aha! Där är den!" Hon slet ut en stor mörkblå munkjacka med röda detaljer. "Ta den här och tänk på mig", sa hon och slängde den i min famn. Jag pressade munkjackan hårt mot näsan och andades in doften. Den luktade Emilyssa.
"Tack", sa jag innerligt och drog den sedan över min nakna överkropp. "Hur ser jag ut?"  Emilyssa lade huvudet på sned med en spelad fundersam min, sedan brast hon ut i ett stort leende.
"Snygg som vanligt, fast jag föredrar dig utan tröja."  Sättet hon sa det på fick det att pirra i hela kroppen.
"Vi ses imorgon", sa jag och gick fram för att kyssa henne på pannan.
"Jag hatar dig då du går", stönade hon och kramade mig som om hon aldrig skulle få träffa mig igen. Tio långa sekunder senare backade hon ett steg och gav mig ett varmt leende innan jag slank ut ur rummet. Till skillnad från då jag kom dit var det nu alldeles tyst i korridorerna och alla dörrar till barnens rum var stängda.
"Mr Shieldsteen,du är klar!" utbrast syster Mary lättat. "Kom nu med mig mrs Denfall!" ropade hon gällt. Bakom henne dök en söt liten tant upp. Hon hade kort brunt hår med hatt på hjässan, en vit stickad kofta,ljuslila linne och matchande lång kjol. Tantens ansikte var vänligt då hon plötsligt stannade framför mig.
"Trevligt att ses mr Shieldsteen", sa hon och räckte fram handen. Osäkert skakade jag den.
"Ja, detsamma mrs Denfall."
"Åh,kalla mig Leona är du snäll!"
"Leona", upprepade jag med ett leende. "I så fall kan du kalla mig Blake."
"Blake...", sa hon och smakade på namnet. "Mycket fint namn min käre gosse. Säg mig nu, är du en bekant till Emilyssa?" Bekant? Jag funderade på hur jag skulle beskriva relationen jag hade till Emilyssa men på något sätt lät ordet pojkvän bara ynkligt i jämförelse med vad vi var. Ord som själsfränder och mitt livs stora kärlek passade kanske lite bättre men det skulle nog låta rätt udda om jag presenterade mig som 'Emilyssas själsfrände'. Jag log åt tanken.
"Blake?"
"Åh , javisst! Jo, bekant...Hm, ja det kan man nog säga. Och hur ser din relation till Emilyssa ut då?" Leona blev genast på sin vakt.
"Jag kände hennes mor väldigt väl..." Något stämde inte.
"Men varför vet hon inte vem du är då? Varför besöker du henne först nu?"
"För tiden har inte varit inne först nu", svarade hon som om det vore världens självklaraste sak. Tiden har inte varit inne? Vad tusan skulle det betyda?