"Välkommen till Mertyl High", sa jag artigt och tog tag i hans hand varsamt för att sedan leda han in genom grindarna.
"Wow!" sa han och betraktade den stora vita byggnaden. "Den här skolan får min förra att framstå som en stenåldersgrotta." Jag såg på skolan och försökte se den på samma sätt som han gjorde. Jag hade alltid hatat skolan och hade inte tänkt så mycket på dess utseende. Det som fanns inne i den där byggnaden gjorde mig illamående då jag väl såg dens utsida också.
"Skenet bedrar",mumlade jag.
"Va?"
"Inget", sa jag snabbt och bestämde mig för att byta samtalsämne. "Du har inte berättat vad du heter än!"
"Blake", sa han med en grimas, som om det vore något fel på det namnet. Blake. Naturligtvis. Han såg ut som en Blake. "Ditt namn då?"
"Gissa?" sa jag lekfullt. "Vad ser jag ut att ha för namn?" Han lade huvudet på sne och betraktade mitt ansikte. Inte mina bröst. Wow, jag gillade verkligen den här killen. Han vände sig om och riktade all uppmärksamhet mot mig. Först såg han självsäker och lekfull ut men sakta började en stor rynka mellan hans ögonbryn bildas och de lekfulla smilgroparna slätades ut till ett ytterst bekymrat uttryck. Tillslut suckade han uppgivet.
"Du ger mig en omöjlig uppgift. En tjej som du kan inte ha ett vanligt och enkelt namn. Det måste vara något speciellt, har aldrig träffat någon som dig förut och har förmodligen aldrig hört ditt namn förut när du väl berättar det för mig."  Jag slutade andas för tre sekunder. Gisses. Han var bra. Han log snett mot mig. "Det låter nog knäppt", medgav han. "Men jag kan inte tänka mig att du heter något vanligt som Jane, Anna,Jessica eller Mary."
Jag skrattade förtjust. "Det låter löjligt va?" frågade han och gjorde en grimas.
"Inte alls", sa jag och skakade hastigt på huvudet. "Mitt namn är rätt...ovanligt." Han lade huvudet på sne och såg förväntansfullt på mig.
"Nå,ska du säga det?" skrattade han.
"Emilyssa."
"Emilyssa", upprepade han. Han verkade fundera över namnet en sekund men sträckte sedan bestämt fram handen. "Trevligt att träffa dig,Emilyssa." Jag tog varsamt tag i hans hand och skakade den. Hans hud sände elektriska impulser genom hela min kropp och jag ryste till av välbehag. Vi såg varandra i ögonen ett par sekunder och jag insåg att jag fortfarande höll i hans hand och tvärtom. Jag lirkade försiktigt ur min hand ur hans och vände mig om för att sedan stå ansikte mot ansikte med Cheryl. Som vanligt var hennes långa blonda hår lockigt, hennes kläder skinande rosa (liksom hennes läppar) och ännu en gång bar hon ett nytt par prada skor. Allt stämde - förutom något i hennes ansikte. Något var väldigt,väldigt fel. Tillslut insåg jag vad det var och ryggade tillbaka. Cheryl Conrad log mot mig. Jag kämpade mot att inte spy över hennes märkeskläder.
"God morgon,Emilyssa", sa hon vänligt och riktade sedan blicken mot Blake. "Och du måste vara min nya klasskamrat?" Jag tappade hakan. Mer än vad jag hade gjort då hon lett mot mig. Hennes klasskamrat? Jag kände en klump i halsen. Att han skulle gå i hennes klass betydde att han inte skulle gå i min. Underbart. Cheryl skulle alltså få hänga med killen varenda dag medans jag hade tur om jag bara såg skymten av honom på lunchen. Det här var första gången i världshistorien som jag önskade att jag gick i samma klass som Cheryl.
"Trevligt att träffas, mitt namn är Cheryl", sa hon och sträckte fram handen. Till min förvåning men även glädje så såg han en aning obekväm ut då han skakade hennes hand.
"Jag är..."
"Blake Shieldstone", fyllde Cheryl i. "Jag vet,vår rektor har redan informerat våran klass om dig." Hon log brett mot honom och han log ett snett och halvhjärtat leende tillbaka. Plötsligt så började klockorna ringa och det var dags för dagens första lektion.
"Woopsie, det är bäst att vi skyndar oss", sa Cheryl med en tillgjord bebisstämma, sedan tog hon tag i hans hand och erbjöd sig att visa honom klassrummet. Jag kände ett sting i magen då han ryckte på axlarna och följde efter henne mot den stora entrén. Han vände sig om medans han gick och gav mig ett varmt leende vilket fick mig att känna mig lite bättre till mods...tills Cheryl också vände huvudet bakåt och gav mig ett hånflin innan hon lade armen runt hans axel och drog in honom i skolan. Jag suckade tungt och kände hur kroppen sjönk ihop. Jag hade avvisat varenda kille som visat intresse för mig så Cheryl kunnat välja och vraka. Men denna kille skulle hon inte få.

De första lektionerna gick ovanligt långsamt. Inte för att jag behövde jobba särskilt mycket. På matten satt jag tillexempel och fipplade med pennan i munnen samtidigt som jag befann mig i min egen värld. Mr Robbins bad mig snällt att engagera mig lite mer vad gällde mitt skolarbete och som vanligt behövde jag bara pluta med läpparna, spärra upp valpögonen och sedan ge honom ett charmigt leende - så vände han sig snabbt om för att dölja sin rodnad. Den taktiken funkade alltid på mina manliga lärare. På biologin fick jag köra med en annan taktik eftersom jag hade en tant som lärare inom det ämnet. Mrs Laboutskis ögon blixtrade till då hon såg att jag vägrade peta i den döda fisken framför mig som skulle dissikeras. Okej, jag var inte feg, det var inte mitt mod som var problemet - det var bara det att det här var ett vattendjur. Precis som jag älskade det att få simma fridfullt under vattnet där omvärldens kaos inte hörs. På något sätt kände jag mig sammanlänkad med den döda varelsen framför mig och det minsta jag kunde göra var att visa respekt för de döda. Men självklart var det inte det jag sa till Mrs Laboutski. Jag synade hennes ihopväxta ögonbryn, alldeles för långa kjol (fast i och för sig, vem ville se hennes ben ändå?) och risiga hår som var uppsatt i en knut. Jag gjorde en äcklad grimas för mig själv och såg sedan upp i hennes mörka ögon. De var riktigt djupa och fina. Kanske det fanns hopp för Mrs Laboutski trots allt. Synd bara att hon dolde de fina ögonen bakom ett par gigantiska och fula glasögon. Jag log vänligt mot henne och började tala med en mjuk stämma. "Åh Mrs Laboutski, jag har aldrig tänkt på vad fina bruna ögon du har förut." Mrs Laboutski såg genast en aning förvånad ut och började vrida på sig lite besvärat.
"Ingen gör det pågrund av de här gräsliga glasögonen", medgav hon sedan. Jag nickade förstående.
"Precis vad jag tänkte. Skulle det inte passa bättre med linser då?" Hon lade huvudet på sned.
"Jag har aldrig tänkt på den möjligheten måste jag medge, har aldrig känt att det skulle göra ett sådant stort lyft för mitt yttre." Nu började jag tycka synd om henne. Vem hade anat att under den där hårda ytan så led Mrs Laboutski av ett riktigt dåligt självförtroende? Jag lutade mig fram mot henne och log brett.
"Jag skulle kunna fixa några bra hemsidor du kan checka in där det finns billiga och bra linser", sa jag uppmuntrande.
"Jag vet inte...", sa hon tveksamt.
"Kom igen, det kan ju knappast skada." Hon såg fundersam ut ett tag men gav slutligen med sig.
"Okej då, du kan maila adresserna till mig. Min mail finns på skolans kontaktsida."
"Toppen!" sa jag uppriktigt. "Åh just det", skyndade jag mig sedan att säga. "Jag är verkligen känslig mot allt som har med dissikering att göra..." Jag behövde inte säga mer eftersom hon redan nickade förstående.
"Det räcker med att du läser om kroppens anatomi, dissikering är självklart inte nödvändigt." Jag log tacksamt mot henne.
"Perfekt."