Vilken underlig tant. Jag höjde på ögonebrynen åt henne. Det var den första gången jag någonsin sett en sådan gammal människa använda slitna Dr Martens skor.
"Åh,jisses!" flämtade Leona, som hon bett om att få bli kallad, och tog ett steg närmare mig. "Du är sannerligen din mor upp i dagen! Fast det mörka håret har du nog fått från din far..."
"Kände du min pappa också?" frågade jag förvånat. Leona nickade ivrigt.
"Ja,givetvis! Jag minns till och med dagen din mamma träffade honom." Hade den tanten varit med så pass länge? Jag stirrade förbryllat på henne.
"Vänta ett tag, nu hinner jag inte med här-"
"Jag tog hand om din mamma,förstår du", förklarade hon snabbt. "Hennes egen mamma dog bara någon månad efter att hon blivit född, precis som din mamma gjorde efter din födsel." Jag förstod inte. Var det något slags mönster i min släkt, att alla födde sina barn och dog sedan någon månad efter? Det var rätt mycket att ta in.
"Varför...?"
"Åh det ska jag tala om!" sa hon ivrigt. "Sätt dig ner,sätt dig ner! Ja,så där ja! Nu ska du få höra." Hon tog min ena hand mellan sina två knubbiga händer.
"Emilyssa du är mycket ovanligt, faktum är att du är ett av dess slag!"
"Jag vet att jag är udda,du behöver inte påpeka det..."
"Nej nej! Inte alls udda, inte alls menat på det sättet! Snarare en på miljonen, ja det är precis vad du är! Rättare sagt; en på sex miljarder människor!" Okej. Kvinnan var rubbad. Jag fortsatte att se helt oförstående på henne,vilket hon tycktes märka.
"Förlåt mig,  jag blev nog lite för ivrig där. Jag ska nog ta allting från början." Jag nickade uppmuntrande.
"Ja Leona, det skulle nog vara...en bra idé." Hon nickade och tog sedan ett djupt andetag.
"Säg mig mitt flickebarn, har du någonsin hört talas om nymfer?" Jag funderade på ordet och mindes bilder av halvnakna kvinnor i ett skogsbryn som hörde ihop med den grekiska mytologin vi läst om föregående terminen.
"Jo...lite grann, men jag tror vi läste mer om gudarna än själva nymferna..." Leona nickade förstående.
"Jo, nymferna hamnar oftast i bakgrunden då det ska läsas om den grekiska mytologin. Vad vet du om nymfer då?"
"Öh...Det är typ vackra kvinnor, ibland män, som håller till i ... naturen?" Min kunskap var pinsam - men Leona fortsatte nicka uppmuntrande.
"Ja så kan man nog uttrycka det. Har du någonsin läst berättelsen om nymferna Eko och Narcissus?" Jag skakade på huvudet vilket gav henne ett väldigt förvånat uttryck.
"Hm. En mycket känd och uppmärksammad berättelse är det. I alla fall; det handlar om den sköna Eko och självupptagna Narcissus. Jungfrun Eko var så hopplöst förälskad i sin Narcissus men allt Narcissus såg var sig själv. Han kunde sitta och stirra på sin spegelbild i dagar och gav inte Eko den minsta uppmärksamheten hon förtjänade. Det tog till slut kål på Eko och allt som blev kvar av henne var hennes ständiga eko... Gudarna bestraffade såklart Narcissus för det han gjort eller snarare; inte gjort. Nästa gång Narcissus gick ner till vattnet och skulle spegla sig fanns där ingen avspegling, ingen reflektion alls... Därav kom ordet 'narcissistisk' som står för självupptagna knölar som han själv. Eko blev en väl ihågkommen nymf och många platser är uppkallade av henne,tillexempel sjön du värnar om så mycket." Jag gapade förvånat.
"Va? Hur visste du..."
"Schhh! Du får ta frågorna sen,mitt barn." Jag tystnade snabbt och kunde inte låta bli av att slukas med i det hon berättade.
"Eko var en Oread. Oreader är en grupp nymfer som förknippas med berg,grottor eller de gamla antika skogarna som växer runt bergen. Dessa nymfer hör samman med gudinnan Afrodite. Oreaderna hör till kategorin landnymfer men det finns självklart fler under den kategorin, tillexempel; Hamadryader och vanliga Dryader. De båda är trädnymfer men Hamadryaderna är lite mer sammansvurna med träden än de vanliga Dryaderna. Varje Hamadryad är bunden till varsitt träd. Om trädet dödas, dör Hamadryadern och vice versa. Därför var gudarna mycket noga med att straffa människorna som gjorde träden illa.  Sen har vi Napaiader som är bergsdals- och lundnymfer." Jag lyssnade uppmärksamt då hon fortsatte berätta om de mäktiga Nereiderna,uppkallad efter fadern Nereus och modern Ocean Doris. Nereiderna var havsnymfer som styrde både havets lugn och stormar. Nereiderna förknippades oftast med medelhavet.
"Sen har vi ju Limnaderna som lever i sjömyr- och träskområden, inte särskilt trevligt om du frågar mig." Leona pratade om nymferna ... som ... som om de verkligen existerade.
"Nu min vän, vill jag att du lyssnar riktigt noga!" sa hon plötsligt. "Nu har vi kommit till den viktigaste delen; nämligen vattennymferna vid namn Okeaniderna. De är de tre tusen döttrarna av Okeanos och Tethys. Var och en av dem har i uppgift att skydda varsin källa,flod,sjö eller damm. Några av dessa Okeanider var både gudinna och nymf, blandannat den äldsta dottern Styx som var den enda kvinnliga flodgudinnan bland alla dessa manliga flodgudar." Hon suckade avfärdande åt tanken.
"Leona... Allt det här låter verkligen intressant, men varför berättar du det här för mig?" Leona som verkat försjunken i tankarna sedan hon nämnt flodgudarna sken upp i ett brett leende.
"Jag berättar det här för dig för du ingår i den världen!" Rubbad som sagt.
"Vilken värld?" frågade jag irriterat. Tanten och hennes svammel började gå mig på nerverna.
"Gudarnas och nymfernas värld såklart! Emilyssa se bara på dig själv! Du bär på en skönhet bortom mänsklighetens natur!"
"Påstår du att jag inte är mänsklig?" fräste jag och kände mig ordentligt förolämpad. Att säga att jag var omänsklig var likadant som att kalla mig för missfoster.
"Det är precis vad jag påstår!" sa Leona upprymt. "Du är en nymf Emilyssa! Du är en Okeanid! Jag måste säga att jag var bergis på att du skulle bli en flodnymf likt din mor,mormor och kvinnan du härstammar från - gudinnan Styx - men du verkar ha funnit dig bekväm med Ekosjön." Tanten var fullkomligt galen! Jag? Nymf? Det var det värsta!
"Okej,du har gjort narr av mig tillräckligt nu!" fräste jag. Jag ställde mig upp och började stampa mot dörren. "Jag föreslår att du går." Leona verkade inte det minsta förolämpad.
"Jag förstår att allt kommer som en överraskning min vän, men nog måste du alltid ha vetat i djupet av ditt hjärta att du är ämnad för något så mycket mer än att leva ett simpelt mänskligt liv?" Jag skakade på huvudet.
"Jag har inget jäkla syfte! Jag är för tusan bara sexton år! Jag är en tonårig flicka ingen Okead eller Hamadryad!"
"Okeanid",rättade hon.  Det var droppen.
"Var vänlig och gå", sa jag så lugnt jag kunde. Men hon satt kvar.
"Jag ska lämna dig,Emilyssa. Men först har jag lite saker att ge dig. Först - det här." Hon började leta i sin gigantiska handväska hon hade med sig och jag slog mig ner på sängen igen med en suck.
"Varsågod", sa hon och lämnade ett mossgrönt fotoalbum i mina händer.
"Vad är det här?"
"Öppna det så får du se." Tveksamt slog jag upp den första sidan och såg till min förvåning hur jag själv som liten bebis satt i en kvinnas knä på en brygga. Hon försökte hålla mig uppe medan jag sträckte efter vattnet med ena handen. Kvinnan hade långt kopparrött hår som slingrade sig enda ner till knäna och isblåa ögon som påminde om mina egna.
"Ni är så lika varandra", sa Leona med tårögda ögon. Jag fortsatte bläddra sida och såg nu mig själv i famnen på en mörkhårig man. Bakom honom stod min...min mamma. Det kändes otroligt att äntligen få se hur hon såg ut. Hon var så vacker. Mycket vackrare än mig själv.
"Åh, Ereida och Anthony var så lyckliga tillsammans...Jag kan fortfarande inte fatta att de är borta!" Leona snyftade nu högt och jag klappade henne försiktigt på axeln.
Ereida och Anthony. Mina föräldrar. Som jag aldrig skulle få träffa. Jag suckade och slog igen fotoalbumet.
"Bilder på mina föräldrar är inget bevis på den absurda historian du nyss försökte pränta in i mig", sa jag kyligt. För första gången sedan hon anlänt började Leona se irriterad ut.
"Men lilla du, hur mycket bevis ska du ha egentligen!" Hon drog fram en kopp ur väskan. Hur mycket grejer hade hon där inne egentligen?
"Fyll den här med vatten åt mig är du snäll." Utan att tänka speciellt mycket på saken gick jag ut till närmaste toalett med koppen och fyllde på med iskallt vatten. Så fort jag var tillbaka ställde hon koppen på mitt skrivbord - hon verkade inte ha någon avsikt att dricka det som jag trott.
"Nu vill jag att du koncentrerar dig Emilyssa! Koncentrera dig på vattnet och tänk inom dig hur vattendropparna lyfter från koppen och bildar en snurrande ring av vatten - i luften. Samtidigt ska du uttala orden siquver akvamius!" Jag stirrade chockat på henne.
"Du vill att jag gör vad? Är du helt från vettet? Jag kan inte få vatten att flyga!"
"Har du något att förlora?"
"Nej, men det är fullkomligt löjligt!"
"Nåväl, vi kan väl göra såhär; om du inte lyckas lämnar jag rummet genast. Om du lyckas låter du mig förklara mer om ditt väsen." Jag suckade tungt och nickade tillslut.
"Jag fattar inte att jag gör det här", mumlade jag och kikade ner på koppen. "Okej, så jag ska alltså se framför mig hur dropparna flyger upp i luften och bildar en virvlande cirkel?"
"Precis! Och glöm inte att säga formeln!"
"Javisst, hur gick den nu igen...?"
"Siquver akvamius!" Jag såg intensivt på vattnet och föreställde mig precis vad hon sagt. Sedan slöt jag ögonen och uttalade orden.
"Setquer akvamius!" Till min stora förvåning flög koppens innehåll upp i luften och bildade en...geometrisk figur med sex kanter.
"Siquver inte Setquer!" rättade Leona men jag lyssnade knappt.
"Gjorde jag nyss vad jag tror jag gjorde?" viskade jag.
"Jajamän! Fast du gjorde visserligen ingen cirkel, men det där såg mycket mer avancerat ut... Ja må då säga det, mycket skickligt,mycket skickligt!" Jag höll fram pekfingret och petade förundrat i vattnet för att se om det var äkta. När jag drog tillbaka fingret rätades figuren ut i en slinga och följde mitt finger likt en orm i luften.
"Fascinerande!" sa Leona för sig själv. "Ytterst fascinerande..." När jag väl satte mig ner igen och tappade koncentrationen dunsade vattnet ner i golvet. Jag svalde hårt. Var det verkligen möjligt? Kunde jag - en fattig liten barnhemsflicka - vara en ... nymf? Betydde det att den grekiska mytologin ... inte alls var en mytologi?
"Förlåt", var det enda jag fick ur mig.
"Du har inget att be om förlåtelse för", sa Leona vänligt. "Det är ju inte trots allt varje dag man får höra att man är en magisk skapelse!"
"Så...så jag är inte mänsklig?"
"Hm, jag tog nog i lite när jag sa att du inte var det. Självklart är du mänsklig, men bara till hälften! Din far var ju trots allt människa." Jag nickade och insåg den absurda sanningen; jag kände verkligen lättnad över att vara till hälften mänsklig.
"Varför berättar du det här för mig först nu? Jag menar i alla dessa år..."
"Åh det var för din egen säkerhet kära du! Och för att kunna förklara det för dig måste jag berätta om din mamma, dina förfäder och vad som hände på tiden då nymferna fanns." Vänta ett tag... Då de fanns?
"Du sa att jag var en på sex miljarder... Men jag är väl bara en av minst tretusen Okeanider?" Leona skakade sorgset på huvudet.
"Nej min vän... Något förfärligt hände med alla världens nymfer och allt började med en ung man vid namn Gabriel. Det var på tiden då nymferna och människorna levde i total harmoni tillsammans. De kvinnliga nymferna var ytterst förförande men det var även männen. Gabriels hustru, Elizabeth, föll för Oreaden Semprus. Gabriel kom på dem tillsammans och i samma sekund som han såg Elizabeths och Gabriels läppar mötas förbannade han nymferna. Han sålde sin själ till helvetets härskare, Hades, och bad om ett vapen så farligt att det skulle kunna döda en nymf - vilket är en väldigt svår uppgift om du frågar mig! Alla nymfer är näst intill odödliga, förutom Hamadryaderna såklart. Det enda sättet för vanliga nymfer att dö var då de lider av en sådan sorg att de till slut tynar bort, som Eko.  Hades som alltid avundats gudarna de vackra nymferna skapade en dolk med  en sådan kraft att den kunde släja varenda nymf, men för det var Gabriel tvungen att sticka dolken genom nymfernas hjärtan. Varje nymf som skulle falla för dolken skulle vara förvisad till Hades rike där de skulle vara fångade för all evighet. Gabriel som dödade under namnet 'Nymfjägaren' siktade sig först in på Semprus och inte ens gudarna kunde stoppa hans vrede eller makten denna magiska dolk bar på. Efter att ha ägnat hela sitt liv åt att förgöra alla olika slags nymfer överlät han dolken till sin son som Elizabeth gett födsel till redan innan hon träffade Semprus. På så sätt har son efter son burit på dolken och förgört nymferna. Eftersom nymferna försvann tappade havet, bergen - naturen i allmänhet all dess forna glans och världen var dömd till ett evigt mörker. Men med tiden uppstod en profetia. 'Den sista nymfen vid liv som får en människa att älska den så mycket att den frivilligt offrar sig i nymfens eget tillhåll - i ditt fall Ekosjön - skall frigöra alla de nymferna som är fängslade i Hades rike.' I och med profetian fick den då nuvarande Nymfjägaren, Isamuel, bråttom att förgöra de sista existerande nymferna. En dag när jag var ute i trädgården sprang en förtvivlad - men ack så vacker - kvinna fram till mig med ett spädbarn i sin famn. Hon bad mig ta hand om det och jag vet att det är galet att bara ta emot barn sådär av en fullkomlig främling, men det var något i hennes ögon... Hon var så fruktansvärt rädd och jag visste att det var hennes sätt att skydda sitt barn på. Kvinnan sa att gudarna skulle tacka mig för min goda gärning, gav mig en kyss på pannan och försvann sedan bort mellan träden. Mycket riktigt blev jag belönad! Jag som brinner för allt vad gäller växter vaknade dagen efter upp till ett himmelrike. Hela min gård stod i blomster av de vackraste blommorna jag någonsin skådat, blommor jag inte ens kände till! Jag som lidit av svår fattigdom och hungernöd innan sålde blommor och fick riktigt bra betalt. För varje blomma jag ryckte upp ur jorden växte en ny upp. På så sätt behövde jag aldrig jobba en dag till i mitt liv. Nu skulle jag endast ägna mig åt det vackra barnet jag fått äran att ta hand om. När jag fick henne bar hon på en guldmedaljong där namnet 'Ereida' var ingraverat. Ereida fyllde snabbt det stora hålet inom mig jag burit på så länge, du förstår jag var en mycket ensam kvinna och fann så mycket tröst i lilla Ereida. Hon växte upp till att bli en väldigt vacker flicka och precis som du kände hon sig som mest hemma bland skog och vatten. En dag då hon var i ungefär din ålder träffade hon på några av sina egna djupt inne i Allaéahndra skogen. De förklarade för henne vem hon var och hur jobbigt det än var för mig så lät jag henne gå och ansluta sig till sina egna. Jag tröstade mig med att jag gett henne en fin och säker uppväxt. Självklart hälsade hon på mig då och då, men inget blev precis som det varit innan. En dag kom hon hemspringandes till mig och berättade lyckligt om en man hon träffat. Åh som hon var förälskad! Det dröjde inte länge förrän de trolovade sig och hon blev gravid med dig. Men tiderna blev allt mer oroliga. Allt fler nymfer försvann och din mamma förstod att hon skulle vara på tur. När du bara var ett spädbarn lämnade hon dig utanför ett barnhem och därefter gav hon mig gåvor jag skulle ge dig på din sextonårsdag. Hon sa att det var säkrast för dig att växa upp så långt bort från naturen som möjligt, och ju mindre du visste om vad du verkligen var - desto bättre. Den natten var den sista natten jag såg din mor. En av hennes egna kom själv med beskedet till mig och berättade hur din mor dött och även din far som kämpade in i det sista med att försöka skydda henne. Nymfen, Leandré, förklarade för mig att nymfernas tid var förbi och att hon var den sista vid liv. Självklart visste hon inte om att du fanns då. I och med det trodde hon att profetian var hennes att uppfylla men jag tror inte hon klarade det, för i så fall hade din mor varit tillbaka. Nej - sexton år har gått nu och inte en enda nymf har setts till i varken skogar eller berg. Förstår du Emilyssa? Profetian syftade aldrig på Leandré, utan på dig mitt barn! Du ska få nymferna att återuppstå från Hades grymma rike!"  Jag visste inte vad jag skulle säga. Att få reda på att man är både nymf och nymfernas sista hopp på en och samma kväll var mer än vad jag kunde hantera. Man kan väl säga att jag drabbades en smula av...panik.
"Är du tokig?! Jag kan inte vara den sista! Du kan ärligt talat inte bara komma hit och... Hur ska jag rädda alla?! Jag är bara..."
"Den sista Okeaniden direkt härstammad från mäktiga Styx."  Jag svalde hårt.
"J-jag kan inte, jag kan inte vara den profetian syftar på...Jag kan inte vara den enda." Leona log varmt mot mig och började sedan rota i sin stora väska igen. Till min förvåning drog hon ut ett långt silvrigt svärd prydd med tre röda rubiner. Hon höll det framför sig och betraktade det hänfört samtidigt som hon viskade;
"Alymphis. Styx lät smida detta svärd som fick gå från dotter till dotter. Du är Styxs arvinge och detta är nu ditt - använd det väl." Istället för att ta emot svärdet stirrade jag bara stint på det.
"V-vad tusan ska jag ha ... ett svärd till?!"
"För att skydda dig såklart!" Det var då det gick upp för mig.
"Nymfjägaren vet...Han vet att det finns en till kvar." Leona nickade sorgset.
"Ja. Hades dolk kommer inte förlora dess kraft förrän den sista nymfen har fallit, på så vis vet Nymfjägaren att det fortfarande finns någon nymf kvar där ute." Inget går upp emot att få veta att man står på en dödslista på sin födelsedag.
"Och vem är Nymfjägaren?" frågade jag skarpt.
"Åh, jag vet inte hjärtat. Isamuels son borde vara ganska gammal vid det här laget. Hades ser till att varje Nymfjägare får en son och inte flicka då de väl ska ha ett barn. Isamuels son måste därför också ha fått en son nu som ska ta över honom. Vem det är har jag tyvärr ingen aning om dock..." Så jag skulle alltså fumla runt blint med ett svärd och se mig om som en paranoid tant för en möjlig nymfjägare? Det här lät ju bra.
"Behöver jag typ inte...fäktlektioner för att kunna hantera det där?"
"Åh nej, det kommer sig väldigt naturligt ska du se!" Det tvivlade jag starkt på.
"Ta det nu!" sa hon upprymt.  Jag suckade och tog emot svärdet. I samma sekund som jag slöt mina händer runt svärdet strömmade en våg av värme genom min kropp och svärdet lös upp i ett stort grönt sken.
"Den känner av sin rätte ägare", konstaterade Leona. Jag vände på svärdets blad, smekte det och svingade det lätt åt höger och vänster. Svärdet kändes lätt som en fjäder.
"Alymphis har väntat på dig i sexton år."
"Du pratar om det som om det vore en levande person."
"Jamen det är det ju på sätt och vis!" skrockade Leona. "När Styx skapade det förde hon över en del av sin själ i svärdet. Det är ett mycket mäktigt svärd du håller där mellan dina händer. Styx kommer vara med dig i varje steg du tar." Hur absurt allt än lät i mina öron så gav det mig en tröst, att veta att jag inte var ensam.
"Hur kommer det sig att du vet så mycket?" Leona skakade hastigt på huvudet.
"Jag har haft privilegiumet i mitt liv att få vara en del av nymfernas värld, de har anförtrott mig saker som det mänskliga släktet säkerligen inte förtjänar efter hur de slaktat nymferna. Ereida tyckte i alla fall att jag hade rätt att få veta allt efter att ha tagit hand om henne så väl i sexton år - vilket egentligen gav mig mer än vad det gav henne - och jag som var så fascinerad av allt hon lärde mig hade verkligen inget emot det." Hon pratade om allt som om det vore världens vanligaste sak - att ingå i världen av nymfer och gudar. Själv hade jag inte riktigt fått in det än.
"Så...du vill att jag ska ta en pojke till Ekosjön och be honom offra sig frivilligt för mig?"
"Och för världens alla nymfer som torteras i Hades rike. Och glöm inte vem nu än offret blir så måste han älska dig." Jag drog in ett djupt andetag och kände hur min lediga hand började darra. Skulle jag bli tvungen att leda en oskyldig människa in i döden?
"J-jag tror inte att jag kan göra det", sa jag med en tjock hals. "Jag kan inte döda en oskyldig människa."
"Du kommer inte döda en oskyldig människa. Den kommer frivilligt offra sig. Vad är ett simpelt människoliv gentemot de fångade nymfernas? Det är inte bara för att ge nymferna tillbaka deras liv - nej allt har ett så mycket större syfte! Vi behöver nymferna så de kan återställa harmonin till våran planet. Träden dör, gudarnas vrede syns tydligt i vårat stormiga väder vi haft nu på sistone och havet har tappat sitt liv och glans. Det här är bara början. Om du, som den sista nymfen, faller för Hades dolk kommer världens befolkning drabbas av en katastof utan dess like!" Leona hade verkligen inga begränsningar vad gällde att sätta vikter på mina axlar. Jag suckade tungt och höll upp svärdet igen som speglade mitt bekymrade ansikte. Jag såg på min spegelbild. Skulle den där tjejen rädda planeten? Det var skrattretande.
"Måste jag älska pojken?" frågade jag dumt.
"Nej nej, absolut inte! Allt du behöver göra är att skapa en illusion hos någon vekling, nymferna brukar aldrig ha problem med att trollbinda det motsatta könet. Pojken behöver bara älska dig." Jag kände hur andningen blev tyngre.
"Men...det finns redan en som älskar mig." Leonas ögon vidgades.
"Utmärkt!" utbrast hon. "Då har vi vårat offer!" Jag stirrade förskräckt på henne.
"Glöm det!" fräste jag ilsket och hoppade upp ur sängen. "Nämnde jag att jag älskar honom också? Jag tänker inte röra ett hårstrå på Blake!"
"Blake", mumlade Leona för sig själv. "Du pratar alltså om pojken jag träffade på i korridoren!" Leona verkade inte det minsta upprörd över mitt otrevliga beteende. "Jag må då säga det, han var ytterst stilig den pojken! Men om du verkligen älskar honom så vet du vad du måste göra!" Ville jag veta?
"Du måste lämna honom, övertyga honom om att du inte älskar honom. Självklart kan du återvända till din Blake när uppdraget är slutfört. Men nu måste du fokusera dig på att hitta någon annan." Jag nickade, lättad över att Blake var utom fara.
"Det låter på dig som om det är väldigt bråttom."
"Med all anledning! Nymfjägaren kan vara där ute just nu och söka efter dig. Det är absolut nödvändigt att du fulländar ditt öde så snabbt som möjligt."  Jag nickade. Mitt öde var alltså att få en oskyldig pojke att ta sitt eget liv. Jag rös åt tanken.
"Innan jag går har jag en sista sak att överlämna till dig", sa hon och räckte fram en bok klädd i brunt skinnmaterial. "Det var din mammas dagbok, hon lämnade medvetet den efter sig för att du skulle få en lite djupare insikt om vem hon var. Hon har även lämnat sina favoritformler i slutet av boken. Lika bra att börja träna!" Hon släppte boken så den landade i mitt knä och ställde sig sedan upp.
"Det har varit ett nöje att få träffa dig Emilyssa Crown, jag önskar dig all lycka", sa hon och kysste mig på pannan. Jag ville säga detsamma, men jag var alldeles för chockad av allt för att tycka att hennes besök hade varit ett nöje.
"Hejdå Leona", svarade jag och lyckades fyra av ett ansträngt leende. Sen som om hon aldrig hade varit där så var hon borta. Om jag inte haft svärdet,dagboken och fotoalbumet som bevis hade jag trott att allt bara varit en mardröm. Men det var ingen dröm. Själva drömmen hade varat enda tills denna kväll när jag fått reda på om min sanna verklighet. Antar att jag borde ha blivit lycklig över att få veta vem jag verkligen var. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Varför lämnades jag på detta barnhem i första taget? Det var tre av de hundratals frågorna jag önskat sedan barnsben att jag en dag skulle få svar på. Jag skulle verkligen se upp med vad jag önskade i fortsättningen. Jag visste att vissa saker borde ha gjort mig lycklig och upprymd, som att få se mina föräldrar och veta att de inte lämnade bort mig för att de inte ville ha mig - som jag oroat mig för så länge jag kunde minnas. Men alla sådana lyckliga känslor låg djupt begravda under de tyngre känslorna. Tillexempel att jag nu var tvungen att lämna den enda jag någonsin älskat - och jag var tvungen att göra det inatt. Ju snabbare, desto mindre smärtsamt skulle avskedet bli.  Naturligtvis skulle jag komma tillbaka då allt var över - om han nu skulle tillåta det vill säga. Jag vågade inte tänka på ett avvisande, det var alldeles för smärtsamt. Nej, vi skulle finna varandra igen då jag fullbordat mitt syfte. Snabbt drog jag åt mig min slitna jeansjacka som hängde över stolen bredvid och drog den över mina armar. Med den nya vetskapen om att det fanns någon där ute som ville ha mig död valde jag även att ta med mig Alymphis som jag så desperat försökte dölja under jackan. Efter det tog jag mig upp för fönstret och hoppade ut i natten. Jag såg mig omkring i mörkret och insåg ett litet problem; jag hade ingen aning om vart Blake bodde! Under dessa två veckor hade han aldrig tagit mig till sitt hem och jag insåg sorgset att den första gången jag skulle besöka honom också kunde bli den sista. Jag såg dystert ner i marken och började gå ut mot den stora vägen. Hur tusan skulle jag hitta honom?! Utan att veta vad jag gjorde drog jag fram svärdet och höll det mellan mina händer.
"Styx", viskade jag. "Hjälp mig att finna Blake Shieldsteen!" Förväntansfullt stirrade jag på det blanka svärdet. Inget hände. "Tack för hjälpen", muttrade jag besviket och drog min jacka över Alymphis igen. Vad hade jag väntat mig egentligen? Jag såg mig ängsligt om vid korsningen. London var en enorm stad. Hur skulle jag någonsin hitta honom? Jag började på måfå gå mot vänster. Det var då det hände. Svärdet blev iskallt mot mitt bröst. Förvånat stapplade jag bakåt några steg och svärdet blev en liten,liten aning varmare. Med förtjusning insåg hur det hela funkade. Jag vände mot höger istället och jag kunde känna hur svärdets kyla började släppa.