Efter en tid som känts som en evighet började chocken äntligen släppa. Det visade sig att det aldrig funnitss någon bil att laga. Arthur hade så desperat velat ha hem mig ikväll för han hade något ytterst viktigt att berätta. Jag hade alltid tyckt att min far var lite...speciell. Och nu blev det bekräftat. Han började babbla om den grekiska mytologin och en snubbe vid namn Gabriel som gjorde en pakt med helvetets härskare, Hades. Jag hade stirrat på honom med en misstrogen min och hade svårt för att fatta att jag lämnat Emilyssa på sin födelsedagsnatt för sitta och lyssna på pappas små sagor. Det visade sig vara allt annat än simpla sagor. Om det inte vore för den där dolken han tryckte i händerna på mig hade jag trott att han var galen. I samma sekund som jag nuddade dolken flög den upp i luften och uppgav ett rött sken. Arthur förklarade sen att så fort den sista levande nymfen var i närheten skulle dolken lysa rött igen, precis som den gjort vid min beröring.

"Så jag kommer från en lång rad av mördare?" hade jag frågat skeptiskt. Arthur hade snabbt förklarat att det var för människornas eget bästa, att nymferna var farliga och hade enorma makter. Min far hade tagit över min farfar, Isamuel, och i sexton år hade han letat efter det lilla barnet som en nymf vid namn Ereida hade på något sätt gjort sig av med innan hon föll offer för Hades dolk. Utan någon vidare 'jaktlycka' lämnade nu min far över uppgiften till mig; att avsluta pakten med Hades.

"Hur gammal bör denna nymf vara nu? Så jag vet vilken åldersgrupp jag ska leta bland."

"Som jag sa innan så försvann den nyfödda flickan för cirka sexton år sedan - vilket bör vara åldern på flickan nu också, tänk logiskt min son!" Jag stirrade chockat på min far.

"Menar du att jag ska mörda en tonårig flicka?!" utbrast jag upprört.

"Det är ingen flicka!" fräste Arthurtillbaka. "Det är en lömsk varelse! Förförisk,förhäxande och känslokall varelse! Nymferna känner ingen kärlek för oss människor, de känner förmodligen ingen kärlek alls! Och gudarna vet vilken vrede nymferna kommer utsätta det mänskliga släktet för om de återuppstår!" Jag tänkte lite nogare på saken. Jo, att vara förvisad till helvetet för all evighet borde nog tillföra en hel del hämnd till nymfernas sinnen. Jag såg framför mig hur vackra kvinnor som män återuppstod från helvetet och tog ut sin hämnd på både vuxna som barn. Nymferna skulle inte visa barmhärtighet för oss.

"Min son, du är den rättmätige arvingen av Hades dolk. Det är din uppgift att avsluta det våra förfäder påbörjat, och det jag misslyckades med att göra." Jag nickade. Ett liv mot hela jordens befolkning, det kunde jag leva med. Jag lovade mig själv att vilken skönhet nymfen ifråga än utstrålade - så fick jag inte låta mig luras. Jag skulle inte se på flickan som om den vore mer än vad den var; en känslokall häxa. Jag tänkte på Gabriel och Elizabeth. Min far hade berättat hur lyckliga de varit innan Semprus förstörde allt. Jag kände hur hatet växte inom mig och försökte föreställa mig hur jag själv skulle reagera om någon stal Emilyssa från mig. Nymferna hade inga hämningar och jag skulle få Gabriel att le i graven.

"Jag ska inte göra dig besviken far", lovade jag med dolken i ett fast grepp. Arthur såg stolt på mig.

"Det vet jag att du inte kommer göra,min son." Sedan satte han sig ner på den röda soffan med en djup suck.

"Vad är det som bekymrar dig,far?" frågade jag oroligt när han pressade ihop sina ögonbryn.

"Barnet var inte den enda som försvann för sexton år sedan", mumlade han. "Styx lät tillvärka världens mäktigaste svärd, Alymphis, som fick ärvas från generation till generation. Sista gången Alymphis sågs var för sexton år sedan i Styxs arvinges händer - Ereida." Jag flämtade högt.

"Så...så det betyder att..."

"Ja, flickan måste ha det nu. Alymphis är ett mycket speciellt svärd. Den fungerar endast med sin fulla kraft i händerna på Styxs arvingar. Vissa legender säger även att Styx placerade en del av hennes själ i det där svärdet. Om inte den sista nymfen har Alymphis än så dröjer det inte länge innan hon får det. Som jag sa så är det ett mycket speciellt svärd; det letar sig självt fram till sin rättmätige ägare. Alymphis kommer bli ett stort hot mot dig min son." Jag svalde hårt. Ingen anledning att gripas av panik. Jag såg misstroget på Hades dolk.

"Ska jag försvara mig mot Alymphis med det här?" sa jag och höjde på dolken. Efter att ha varit så allvarlig som man kan bli under hela denna kväll brast han äntligen ut i skratt.

"Var inte dum min son! Varför tror du jag har tränat dig i fäktning sedan du var liten?" Han höjde kryckan i riktning mot en gammal tavla på väggen som skulle föreställa han själv som ung.

"Lyft på tavlan är du snäll", bad han. Utan att fundera särskilt mycket över saken gjorde jag som han sa. Bakom tavlan fanns ett nyckelhål.

"Fånga!" ropade Arthur och slängde en silver nyckel åt mitt håll. Snabbt snurrade jag runt och fångade den med ena handen.

"Vad har du här inne Arthur?" frågade jag nyfiket och tryckte in nyckeln i dess lås. Arthur flinade stort.

"Du ska få se..." När jag äntligen fått upp det tröga låset flög den stora luckan upp och i det mörka hålet bakom blänkte något silvrigt.

"Ta ut det!" uppmanade Arthur ivrigt. Försiktigt slöt jag mina händer runt föremålet och drog ut ett silvrigt svärd med guld detaljer inristade. Jag svingade det lätt mellan händerna och kunde konstatera att det definitivt var ett av de brilijantaste svärden jag någonsin haft äran att hålla i.

"Visst är det vackert?" viskade Arthur. "Härstammat hela vägen från den tredje nymfjägaren, Richard. Med det svärdet har han huggit i många nymfer." Jag såg förvånat på Arthur.

"Men...du sa ju att nymfer var näst intill odödliga! Hur skulle jag kunna skada en nymf med det här?"

"Ja, du hörde rätt min son. Näst intill odödliga. Nymfernas hud är lika sårbar som våran egen men till skillnad från våran läker den otroligt snabbt, men självklart känner de smärta när något skär sig genom deras hud. Vilket är tillräckligt för att kunna distrahera en nymf. Ta det där svärdet nu och använd det väl. Lyckligtvis är det starkt nog att hålla stånd mot Alymphis innan du tar dolken och borrar den igenom den sista nymfens hjärta."

"Du får det att låta så enkelt", mumlade jag utan att slita blicken ifrån det fjäderlätta svärdet.

"Åh, det är allt annat än enkelt - men du min son har både modet och styrkan för att övervinna nymfernas ondska. Att se dig stå här framför ögonen på mig, uppvuxen med våran släkts äldsta klenod i händerna får mig att känna mig stoltare än vad jag någonsin har gjort." Jag kände hur en omedelbar värme fyllde hela min kropp. Jag visste att det där var pappas sätt att säga jag älskar dig.

"Jag kommer inte göra dig besviken", upprepade jag. Arthur log varmt till svar.

"Men kom ihåg, Alymphis är inte det enda som den sista nymfen har till sin fördel."

"Vad menar du?" frågade jag skarpt.

"Naturen min son,naturen! Skogen, bergen, sjöarna,floderna - till och med de stora haven! Naturen är en del av nymferna och vice versa. Därför är mitt råd till dig att hur du än bär dig åt för att nå ditt mål - se till att ha nymfen så långt bort från skogarna som möjligt!"

"Men...håller inte nymfer bara till på just de platserna?" frågade jag förbryllat. Arthur skakade snabbt på huvudet.

"Nej, inte den här nymfen. Hon blev som sagt lämnad någonstans i vår mänskliga värld och eftersom hon är den sista av sitt slag så har det inte funnits någon annan nymf som har kunnat förklara för henne om vad hon är. Flickan håller nog till i vanlig skolmiljö nu skulle jag tro. Jag föreslår att du gör ett besök på varenda skola i London. Om hon och Alymphis inte funnit varandra än är chansen stor att hon inte har någon aning om vad hon är för något." Jag nickade förstående och insåg hur sorglig scenen skulle bli.

'Hej jag är Blake! Jag är en såkallad Nymfjägare och du är en nymf! Nu måste jag döda dig med den här dolken för att avsluta pakten med helvetets härskare Hades!'

Flickan skulle vara död snabbt utan att förstå varför och utan att få en chans att försvara sig. Om det inte vore för det att Arthur förklarat vilka lömska varelser de var hade jag nästan tyckt synd om henne. Arthur tog stöd av sina krycka och ställde sig försiktigt upp.

"Jag önskar dig all den lycka jag aldrig hade under min tid som Nymfjägare", sa han och klappade mig på axeln.

"Tack far. Gå och lägg dig nu, det är sent och du ser helt slut ut!" Arthur skakade på huvudet.

"Jag är inte trött", gäspade han.

"Jag hör det", skrattade jag. "Gör dig och mig en gemensam tjänst och sov nu så ses vi i morgon." Jag kysste min älskade far på hjässan och lämnade sedan vardagsrummet med både svärdet och dolken. Väl uppe i mitt rum kastade jag mig i sängen och andades ut. Jag hade varit så spänd enda sedan jag kommit hem och kunde nu äntligen slappna av. Trots den stora och viktiga uppgiften jag hade framför mig så var Emilyssa allt jag kunde tänka på. Jag kunde inte dra in henne i det farliga uppdraget och därför var hon på något sätt tvungen att hålla sig borta från mig tills allt var över. Men vad skulle jag säga? Jag hann inte fundera mer över det förrän smärtan överumplade min kropp. Hur länge skulle jag bli tvungen att vara ifrån henne? Mitt hjärta värkte redan nu av längtan. Längtan av att få hålla henne i min famn, känna hennes läppar mot mina... Jag pressade min näsa mot armen och drog in doften av Emilyssa. Hon doftade ljuvligt - ljuvligare än någon blomma jag någonsin luktat på! Jag kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt inatt om jag hade stannat hos Emilyssa. Hade allt varit en grym lek, eller hade hon verkligen gått hela vägen? Bara tanken på det fick mina ådror att värka av lust. Jag hade aldrig velat ha någon så fysiskt i hela mitt liv som jag ville nu. Om jag inte hade gått så hade jag varit där hos henne just nu. Jag hade kysst henne tills läpparna hade blivit svullna och jag hade låtit henne somna i mina armar för att sedan bara titta på henne. Jag kunde aldrig få nog av att se på henne. Jag fnös för mig själv och borrade in ansiktet i en av de stora dunkuddarna. Här hade jag nyss fått veta om att allt från gudar till nymfer existerade och det enda jag tänkte på var hur mycket jag ville ha Emilyssa! Det här beroendet av hennes närhet började gå överstyr. Och jag gillade det. Jag hade aldrig känt mig så fylld av kärlek - men aldrig av så mycket hat för den delen heller. Hur kunde jag hata någon jag aldrig någonsin träffat? Jag bet mig hårt i läppen och försökte stänga inne den bubblande ilskan den sista nymfen framkallade hos mig. Svekfulla och känslokalla varelser som skulle ödelägga hela jorden med sina hämndlystna små vänner om inte jag stoppade henne. Jag kunde känna Gabriels lidande i mina ådror, hatet för nymferna som så hänsynslöst förförde och förhäxade människorna... Men det skulle sluta för alltid då jag väl stack dolken i den sista nymfens hjärta. Världen skulle bli fri från de vedervärdiga skapelserna en gång för alla. Plötsligt rycktes jag ur mina tankar när jag hörde knackande ljud från dörren på nedervåningen. Vem kunde vilja besöka oss så här sent på dygnet? Snabbt ryckte jag åt mig dolken och tassade försiktigt ner för trappan. Jag hade hört en massa om hur vanligt det var med rån i storstäder som London och jag tänkte inte ta några risker - inte med min sårbara far på övervåningen. Med dolken i ett fast grepp bakom ryggen öppnade jag dörren sakta. Ena sekunden såg jag Emilyssa och hennes vackra ögon som tindrade i natten , andra sekunden bländades jag av ett kraftigt rött sken.