"Har du inte skola?" Jag vände mig om för att upptäcka en nyvaken Arthur vid min dörr.

"Du gav mig nyss uppgiften att mörda en flicka för att rädda världen från nymfernas hämnd och vrede och du oroar dig om min skolgång?" Arthur suckade och slog sig ner på min säng. Jag vände mig om i fåtöljen och mötte hans blick. Jag hoppades för allt i världen att mitt ansikte inte skulle avslöja sorgen jag bar på.

”Min son…”, sa han med en ömhet jag inte riktigt var van vid. ”Det är inte jag som personligen ber dig om denna uppgift. Om jag kunnat bespara dig denna börda hade jag gjort det, men precis som med mig själv så ligger detta i ditt blod. Och uppgiften du har är större än oss båda. Jag misslyckades med att finna den sista nymfen och nu ligger allt i dina händer. Allt jag kan göra är att stå vid din sida och vägleda dig så gott jag kan.” Jag nickade förstående. Det syntes i hans ögon hur mycket hans misslyckande tog på honom. Jag var hans sista chans till att åtgärda det misslyckandet.

”Så vart börjar jag?” mumlade jag.

”Först måste du hitta henne. Du måste ta reda på vad för slags nymf hon är. Självklart har hon hela naturen till sin fördel, men ett speciellt element kommer vara hennes starkaste vapen förutom Alymphis. Det elementet måste du hålla dig borta från till varje pris.”

”Ett speciellt element?” sa jag och höjde på ögonbrynen.

”Eld, vatten, luft och jord. Varje nymf har sitt tilldelade element.” Det faktumet gjorde mig ställd. Jag tänkte tillbaka på hur hon fört sig i skogen… Hur hon dansat över jorden, upp i luften, från gren till gren… Sedan mindes jag sjön och melodierna jag kunde höra när hon förde mig ner i den…

”Vatten.” Det var en knapp viskning men fick Arthur att spärra upp ögonen direkt. Han såg mig i ögonen ett par sekunder och jag visste att smärtan i mina nu var fullt synlig.

”Du vet vem det är.” Det var ingen fråga. Jag svalde hårt, pressade samman mina läppar och nickade sedan.

”Vem?” begärde han att veta direkt.

”Åh, bara någon tjej i min skola”, sa jag och försökte låta så obrydd som möjligt. Jag visste inte riktigt varför, men en röst inom mig skrek att jag skulle ge han så lite information som möjligt om hur nära mitt hjärta denna varelse var. Kanske det var för att jag inte ville att han skulle tveka på mig och min styrka för att göra det rätta. Eller så kanske det var för att skydda henne. Eller båda delarna. Hursomhelst bestämde jag mig för att få det att låta som en enkel match.

”Är du säker?” undrade han och granskade mitt ansikte. Jag nickade.

”Ja…det var bara något jag såg vid en sjö en gång…Jag är säker.” Arthurs ögon smalnade och jag visste att han misstänkte något. Vad det än var så verkade han i alla fall släppa det tillslut.

”En Okeanid alltså”, sa han sedan för sig själv. Jag såg förvirrat på honom.

”En vad?”

”Det är det vattennymfer kallas för.”

”Åh.”

”Låt mig gissa”, sa han och böjde sig framåt.

”Hon är utomordentligt vacker?”

”Väldigt”, sa jag sakligt men suckade inombords. Väldigt. Jag harklade mig. ”Så vad gör jag? Ska jag bara ta den där dolken och köra den igenom hennes hjärta?” Jag försökte säga det lika enkelt som om vi snackade speltaktiker till något löjligt spel men rösten gav vika och bröt sig när jag nämnde hennes hjärta. Han verkade inte märka det utan skrattade istället.

”Åh, om det bara vore så enkelt min son! Men det gäller att ha fördelarna på din sida innan det bär av. Kunskap kommer ge dig överhanden. Om flickan är ovetande om sin kraft och Alymphis kommer hon inte utgöra något större hot men om hon vet…” Något mörkt skymde för hans ögon och bara tanken tog fram det grovaste allvaret inom honom. ”Då kommer det krävas mycket list och styrka min son. Och framför allt mod. Ditt liv kommer stå på spel lika mycket som hennes, om inte mer. Din första uppgift måste bli att ta reda på om hon funnit Alymphis än. Och du bör fortsätta ditt liv som vanligt. Flickan får inte få de minsta misstankar om dig.”

Försent, tänkte jag. Jag visste även redan att Emilyssa visste vad hon var. Frågan var hur länge hon vetat… Jag tänkte tillbaka på föregående dag… Tanten… Den upprörda flickan med tårar i ögonen utanför min dörr… Jag kopplade ihop ett och ett och insåg att hon inte kan ha vetat om det mycket längre än vad jag gjort. Jag visste väl att det var något lurt med den där tanten. Men hade hon funnit Alymphis än? Det var den stora frågan. ”Förutom detta har du en annan uppgift.” Nu kunde jag se något slugt i hans ögon.

”Fem pass om veckan på London Waterland.”

”London vad?”

”En simhall. Du bör hålla dig så långt borta från vatten som möjligt med denna dödliga Okeanid men om tillfället skulle inträffa bör du vara redo och inte backa för en kallsup.”  Jag skakade på huvudet för mig själv. Det här blev bara bättre och bättre. Arthur skrattade och klappade mig sedan på axeln. ”Upp med dig nu, du ska till skolan.” Han gav mig ett uppmuntrande leende och lämnade sedan rummet. Jag suckade och lutade mig bak i fåtöljen. Därefter bläddrade jag fram en bild på Emilyssa i min mobil.

Jag visste att du skulle förändra mitt liv för alltid, även om det skulle innebära min egen död, tänkte jag innan jag tryckte på ’radera’.