Alymphis hade förstärkt alla mina sinnen. Aldrig hade jag sett så klart i en så mörk natt som denna, aldrig hade jag kunnat springa så snabbt och så länge utan att bli trött och aldrig hade jag hört regndropparna redan innan de träffade marken. Svärdet hade blivit en del av mig. Efter nattens sökande hade jag äntligen funnit mitt mål. När jag väl stod utanför den gamla byggnaden var svärdet så varmt att det knappt gick att hålla i. Jag suckade tungt för mig själv. Det här fick inte bli ett avsked, nej det skulle endast bli ett 'vi ses'. Bara det var svårt nog.Jag tog ett par steg upp för uppfarten men tvärstannade då en känsla överumplade mig. Rädlsa. Jag insåg att det inte var en känsla från min egen kropp - nej, rädslan strömmade in genom svärdet. Jag kunde känna Styxs ande. Jag tog ett utmanande steg fram och någon form av panik fyllde mig.

"Sluta!" väste jag och slängde ner svärdet i marken. I samma sekund som mina händer gjorde sig lösa från det försvann rädslan och paniken. Jag böjde mig ner och placerade svärdet bredvid en buske. Utan att riktigt förstå vad jag höll på med så viskade jag;

"Bevara Alymphis." Snabbt drog små grenar från busken in Alymphis och dolde det. Med svärdet i säkerhet kunde jag nu tassa fram till dörren där jag genast började leta efter en ringklocka - som inte fanns. Tvekande höjde jag min näve och bultade försiktigt på dörren. Det dröjde bara ett par sekunder innan dörren slogs upp. Och där stod han. Blake. Min Blake. Jag skulle precis ta ett kliv in när ett stort rött sken överraskade mig så mycket att jag stapplade bakåt istället. Jag följde Blakes förskräckta blick mot källan till ljuset.

Sekunden när jag fick syn på dolken var sekunden hela mitt liv rasade.

"Nej", viskade jag och såg upp i Blakes stora ögon. "Nej",upprepade jag. "Nej,inte du! Vem som helst men inte du!" Blake släppte omedvetet dolken så den dunsade ner i golvet samtidigt som hans ögon fylldes med tårar till bredden. Jag kunde inte förstå det. Mitt enda hat, praktiskt taget medfött, var även min enda kärlek. Jag vägrade tro det. Var det han Styxs ande hade fruktat? Hade hon känt av jägaren som var född till att döda mig, precis som hans farfar dödat min mamma och pappa? Det kändes som att vi stod där i en evighet och bara stirrade på varandra. För var sekund som gick så blev det klarare och klarare för mig vem han egentligen var. Plötsligt delade jag svärdets rädsla och tog ett steg bakåt för att öka avståndet mellan oss. Steget var det som fick honom att vakna. Innan jag visste ordet av hade han slängt armarna om mig och våldsamt pressat sina läppar mot mina. Det här var slutet - och det visste vi båda. När solen gick upp igen skulle allt förändras. Blake skulle vara mitt livs fiende och jag skulle förbli hans måltavla tills jag var undanröjd för alltid. Jag visste att det här var ett avsked, ett avsked till allt vi någonsin haft mellan oss. Jag kunde känna det i hans desperata och passionerade kyss. Vi båda visste att nästa gång vi såg varandra så skulle det handla om liv och död. Personligen kändes det redan som om något dött inom mig. Mina ögon släppte lös tår efter tår när jag insåg att den här natten var det sista vi hade kvar. Så där stod vi i regnet och blev alldeles dyblöta,vilket naturligtvis inte gjorde oss nåt. Med hans händer runt mitt ansikte och mina hårt invirade i hans hår pressade vi oss samman allt närmare utan att avbryta kyssen. Det fanns ingen tid för att vara försiktiga nu så därför brydde ingen av oss om att pausa för att kunna andas, ingen av oss brydde sig om det faktum att våra läppar var svullna under varandras och jag brydde mig inte det minsta om mitt ena axelband på nattlinnet som gått av i hettan. Efter ett tag lossade jag mig motvilligt från hans grepp och backade två steg. Det orsakade mig psykisk och fysisk skada att inte längre vara nära honom. Min kropp började skaka av lust när jag betraktade den allra vackraste människan jag någonsin sett, som också råkade vara en Nymfjägare. Jag hade inte sett han dyblöt sedan den där dagen i sjön och om jag ska vara ärlig så gjorde det där blöta svarta håret runt hans vackra ansikte honom ännu mer åtråvärd. Lusten av att röra vid honom igen värkte i mina ådror, dök upp under ytan som små krampattacker. Ilsken över mina okontrollerade känslor knöt jag nävarna och lyckades nätt och jämt att hålla mig stadig.

"Gå inte", bad Blake och tog ett utmanande steg framåt. Jag rörde mig inte ur fläcken, rädd för att om jag väl gjorde det så skulle jag springa rakt in i armarna på honom.

"Jag måste." Det var menat som ett högt och bestämt uttalande men kom istället ut i en svag viskning. Han tog ännu ett steg fram och var nu så nära att våra nästippar snuddade vid varandra. Jag ryste till vid beröringen.

"Du måste ingenting inatt", sa han bestämt och höjde sin ena hand för att stryka undan en hårslinga från mitt ansikte. "Den här natten tillhör dig och mig." Sättet han uttalade dig och mig i samma mening fick det att pirra i hela kroppen. Med nyfunnen självsäkerhet slog jag armarna runt hans nacke och makade mig närmare honom.

"Till solen går upp",mumlade jag. Han log med blandad smärta och lycka i ögonen. Jag besvarade leendet och tog hans händer för att föra honom med mig bak ett par steg bland stora häckar och träd. Väl skymd från allmänheten drog jag honom med mig ner i det våta och höga gräset.

"Är det galet av mig att önska att solen aldrig ska gå upp igen?" viskade jag och rullade runt så jag låg över honom. Blake gav mig ett slugt leende och rullade runt så han var överst igen.

"Inte det minsta", viskade han tillbaka och fattade grepp runt min haka för att sedan pressa samman våra läppar igen. Hur skulle jag någonsin kunna få nog av honom? Hur skulle jag någonsin kunna se på honom och förneka hur mycket jag ville vidröra honom? Jag rullade runt så jag låg överst igen och insåg att maktkampen bara hade börjat. Jag pressade min mun hårt mot hans hals,naffsade hela vägen upp till hans mun. Kyssen var så våldsam och intensiv att jag några sekunder senare, trots att jag inte ville sluta, föll andlöst tillbaka på rygg. Och så från ingenstans sa jag bara;

"Jag kommer uppfylla profetian."

"Och jag kommer stoppa dig", svarade han sakligt.

"Du menar döda mig." Han blev tyst. Tillslut sträckte han ut armarna och drog mig in i hans famn igen. Han sa inget. Jag sa inget. Jag bara låg där i hans armar och njöt av varje sekund. Snart skulle solens strålar välkomna den nya dagen och Blake skulle inte längre vara min Blake. Han skulle inte längre vara min drömprins, mitt livs stora kärlek. Han skulle vara min naturlige fiende och mitt enda sanna hat. Och jag...jag skulle vara det avslutande kapitlet på det hans förfader Gabriel påstartat. Jag suckade och såg upp mot himelen. Solen hade inte gått upp än, men gryningen var nära. Och jag ville inte uppleva slutet. Jag vände mig mot Blake, strök hans kind och gav han en sista våldsam kyss.

"Jag tänker inte säga farväl", sa jag och kom snabbt på fötterna. Blake ställde sig upp han med och tog ett steg närmare för att trycka sin hand varsamt mot mitt brustna hjärta.

"Hur kan något så rent vara så ont?" mumlade han. Jag hade undrat precis samma sak om honom. Efter att han kysst mig på pannan slöt jag ögonen hårt och vände mig om. Det blev allt svårare att andas för varje steg ifrån honom. Nere på uppfarten böjde jag mig ner över en av de stora buskarna.

"Ge mig Alymphis", viskade jag trött och under busken kom krälande smala grenar ut, hårt omslutna kring svärdet. Jag vände mig om med svärdet i ett fast grepp och såg att Blake var borta.

"Snälla", viskade jag med tårar som vällde ner över ansiktet. "Snälla Styx, ge mig styrkan att klara det här." En värme utan dess like fyllde mig och svärdet glödde i mina händer. Jag insåg snabbt att jag inte var ensam. Jag log och tänkte på min mamma och pappa. Jag skulle se till att de fick återuppleva världens skönhet igen. Jag skulle befria dem, vad det än skulle kosta. Jag svalde hårt och tryckte Alymphis mot hjärtat. "Hjälp mig att döda Blake Shieldsteen."

Fortsättning kommer i nästa kapitel från Blakes POV.....