Måndag. Redan? Tack vare solstrålarna som sken in genom mitt lilla fönster blev jag tvungen till att kisa efter klockan. Klockan var redan sju. Snabbt flög jag upp ur sängen och slet upp dörren. Korridorerna var överfulla med barn och tonåringar som sprang fram och tillbaka i deras skoluniformer.

"Försovit dig igen Emilyssa?" Jag behövde inte vända mig om för att se vem som nyss tilltalat mig. Istället suckade jag och brydde mig inte om att svara. Vad jag än skulle svara skulle hon genast ta illa upp av någon anledning och jag hade inte tid för mer än fyra timmars diskning. Självklart funkade inte den taktiken heller.

"Man svarar på tilltal!" röt syster Marie ilsket och tog tag i min axel.Andas Emilyssa, andas.

"Emilyssa, sluta hjälp Sammy! Hon ska rensa upp sin egen röra!"

"Hon är liten, hon kan skära sig", mumlade jag och försökte hålla tillbaka ilskan.

"Det är ingen ursäkt...", började syster Marie. Fan. Jag som hade lyckats så bra hittills. Ilsket vände jag mig om och spärrade ögonen i henne.
"Jag tänker hjälpa henne vare sig du vill eller inte! Du som är vuxen borde vara den som hjälper henne,men eftersom du är en sådan lat kossa och inte orkar det kan du väl i alla fall låta mig göra det!" röt jag. Jag hade aldrig tappat kontrollen på detta sätt förut och jag ångrade mig så fort jag uttalat orden. Jag.Var.Körd. Till min stora förvåning log hon. I alla mina sexton år på detta barnhem hade jag aldrig sett syster Marie le. Möjligen kanske ett hånfullt sådant, men detta leende var definitivt inte hånfullt. Det var... Åh,jag tror jag spyr. Det var äkta. Jag stirrade chockat på henne. Om hennes leende hade förvånat mig finner jag nog ingen tillräckligt bra beskrivelse av hur jag kände mig då hon plötsligt lade sin hand på min axel och sa
"Naturligtvis, låt mig hjälpa till." Jag tog ett steg åt sidan då hon böjde sig ner för att hjälpa Sammy. Drev hon med mig? Jag slängde en blick på Sammy och hon såg lika chockad ut som jag kände mig. Vi gav varandra en oförstående blick och jag bestämde mig genast för att utnyttja läget."Klä på dig nu, Sammy", sa jag snabbt. "Skolan börjar strax." Syster Marie sa inget utan fortsatte att plocka upp skärvorna i tystnad. Jag hade inte tid att lista ut varför hon bar sig åt som hon gjorde, så jag sprang snabbt där ifrån och lämnade henne bakom mig. Det blev till att skippa frukosten idag om jag skulle hinna göra mig i ordning. Jag gick in på den stora toaletten där det endast stod tre flickor som kammade håret på varandra. I vanliga fall brukade det vara ett dussintal av flickor här inne på morgonen men eftersom det var så sent så förmodade jag att de flesta redan stuckit. Jag drog snabbt av mig min stora t-shirt och ersatte den med den extremt fula skoluniformen. Samtidigt som jag kammade håret framför den stora spegeln betraktade jag mitt ansikte. Sedan suckade jag. Ingen finne. Inga mörka ringar under ögonen. Inget som störde min perfektion. Min hy var slät,blek och felfri. Som vanligt. Mina tjocka svarta ögonfransar ramade in mina isblåa ögon, liksom de perfekt formade mörkbruna ögonbrynen. Som vanligt. Jag var väldigt blek i hela ansiktet - ja , förutom på kinderna där jag hade en permanent liten rodnad som matchade mina plommonkyssta och fylliga läppar. Mitt mörka hår var blankt och inte ens i närheten av slitet. Som vanligt. En vanlig tjej skulle vara överlycklig av ett sådant felfritt utseende, det var jag väl medveten om. Själv såg jag det som en förbannelse. Jag hatade blickarna. De där snuskigt äckliga blickarna. För att inte tala om alla killar och till och med gubbar som alltid försökte vidröra mig på något sätt. Jag ryste till. Nej, jag ville inte se perfekt ut. Jag ville ha en stor näsa. Jag ville ha finnar. Jag ville ha buskiga och vilda ögonbryn och risigt hår. Precis som tjejerna i skolans schackklubb. De såg minst sagt gräsliga ut. Men de hade vänner som gillade dem för de dem var, och inte för att killarna dreglade över dem. De fick vara ifred, de fick vara osynliga och slippa en ständig bevakning och forskande blickar. Jag skulle göra vad som helst för att ha det så. Jag hade testat allt. Jag hade klippt av mitt hår, sminkat mig fruktansvärt, ätit en massa fet mat som tydligen skulle locka fram finnar. Mitt hår växte ut på en vecka, sminket smälte ihop med hyn och försvann och inga finnar dök upp. Jag hade till och med försökt göra något åt min lukt, för ja, hur otroligt det än låter så luktar jag naturligt gott. Som en slags blandning av ljuva rosor och passionsfrukt. Jag hade låtit bli att duscha på en hel vecka (och tro mig, att inte ha kontakt med vatten på så länge fick mig minst sagt att flippa ur) men trots det luktade jag fortfarande godare än någon annan, oavsett vilken exotisk parfym de använt. Det fanns inget jag kunde göra. Förutom att gå med en påse över huvudet vilket jag faktiskt gjort då jag var tolv år, men då fick jag en rejäl utskällning av mina lärare. Jag suckade ännu en gång och gjorde en grimas mot min spegelbild.

"Jag hatar dig",väste jag mellan tänderna och försvann sedan ut ur rummet. I hallen stod mina smutsiga converse i ett av hörnen. Jag körde snabbt ner mina fötter i skorna och slängde sedan väskan över axeln. Därefter slängde jag upp dörren och satte av mot närmaste busshållplats. Jag stönade högt då jag väl kom fram. De enda som satt på bänken var ett gammalt par. Vi pratar sjuttio eller åttio år. Jag såg mig om. Inga skolbarn alls. Bussjäveln hade gått.

"Underbart!" utbrast jag och det gamla paret såg nyfiket på mig. Just då var jag så irriterad och frustrerad att jag hade kunnat skrika något högst olämpligt åt dem, men jag fann inte rubrikerna "Sextonårig flicka gav gammalt par en hjärtattack" särskilt frestande att skapa. Jag lät min väska glida ner mot marken och började sedan släpa den efter mig uppgivet. Det skulle ta mig nästan hela fyrtio minuter att ta mig till skolan. Typiskt min otur.

"Ursäkta fröken...tjejen?" hörde jag en ungdomlig och halvt hes röst ropa bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på en kille som satt på sin svarta moppe bara cirka tre meter ifrån mig. Jag kunde dock inte se hans ansikte eftersom han bar hjälm. 

"Ja", svarade jag otåligt. Fattades bara att något annat skulle uppehålla mig! Var jag inte redan tillräckligt försenad? Då tog han av sig hjälmen. Jävlar. Jag spärrade upp ögonen i chock. Jävlar. Jävlar. Jävlar. Allt jag förknippat med perfektion bleknade då jag såg honom. Jag såg ut som ett missfoster jämfört med den killen. Omöjligt. Jävlar. Jävlar.Jävlar. Jag stirrade in i hans ljusgröna och intensiva ögon. "Ja", kraxade jag igen, mållös över det som stod framför mig.

"Vet du var ...", han vecklade upp ett papper som han hållit i handen och läste osäkert upp namnet på min skola. "Mertull High". Han rynkade på ögonbrynen och jag skrattade.

"Jag antar att du menar Mertyl High", svarade jag. Han log snett och drog sin ena hand genom sitt svarta ruffsiga hår.

"Jo, så kanske den hette",medgav han.

"Jo ,det vet jag, jag går på den skolan. Ska du hälsa på någon där eller?" Säkert hans flickvän tänkte jag bittert. Han skakade på huvudet så hans ostyriga hår som slutade precis över öronen flög fram och tillbaka.

"Nej, jag ska börja där idag. Mitt i terminen, jag vet - inte särskilt smart, men jag har inget val." Han log halvhjärtat. Jag stirrade chockat på honom. Han.Skulle.Börja.På.Min.Skola.Åh.

"Vad kul att du ska börja på Mertyl High", sa jag artigt. "Som nybörjare lär du i alla fall ha en ursäkt till att du är sen,gör bara ingen vana utav det!" Vi båda skrattade åt min spelda stränga stämma.

"Jag ska göra mitt bästa. Men hur kommer det sig att du inte är skolan?" Jag gjorde en grimas och ryckte hopplöst på axlarna.

"Jag missade bussen och var faktiskt påväg till skolan innan du stoppade mig."

"Åh,förlåt mig", ursäktade han snabbt. Jag log självsäkert mot honom,vilket inte var något annat än en falsk fasad. Jag var allt annat än säker. Jag kände mig konstig. Nästan berusad. Jag kunde nästan höra min egen puls öka och känna hur mina kinder blev rödare än vanligt.

"Vad sägs om att vi gör en deal", sa jag och tog tre utmanande steg mot honom. "Du skjutsar mig till skolan och jag vägleder dig." Han log milt mot mig. Ett mjukt,fint och ömt leende. Jag dör.

"Det verkar som en rättvis deal. Hoppa på." Jag log brett mot honom och hoppade snabbt upp bakom honom.

"Jag är ledsen att jag inte har någon extra hjälm", sa han uppriktigt. "Men du kan ta min", han räckte mig sin hjälm men jag tryckte genast tillbaka den.

"Aldrig i livet, det är du som kör - du ska ha hjälmen. Sätt fart nu så vi inte blir allt för försenade!" Han tvekade men gav sedan upp och satte på sig hjälmen.

"Bäst att vi skyndar oss då", skrattade han. "Håll i dig ordentligt nu." Jag slängde mina armar runt hans midja och tryckte mig hårt mot honom samtidigt som jag tänkte; Mer än gärna.

Jag slog ihop dagboken,låste den med den genomskinliga nyckeln jag alltid hade på mig och placerade den sedan under madrassen. Det fanns inte så många andra ställen att gömma den på med tanke på att jag knappt hade några saker i rummet. Endast en liten byrå som mina kläder knappt fick plats i, mitt vita lilla skrivbord och självklart - min säng. Jag satte mig på sängen och suckade tungt. Det här rummet var väldigt litet. Jag saknade mitt förra rum som jag blivit tvungen att flytta ur då barnhemmet fick in ett par tvillingar som då behövde mer utrymme än mig,så jag fick välja mellan tre minimaliska rum som inte ens borde kunna kallas för rum. Skrubb eller förråd skulle passa bättre. Eller...inte förråd. Jag hade varit i Jen's förråd och det var gigantiskt. Så nej, skrubb passar bäst. De tre rummen jag fick välja mellan var identiska - förutom att ett av rummen hade blåa tapeter. Färgen blå fick mig att tänka på vatten,sjöar,hav,oceaner... Sedan barnsben hade jag varit intresserad av vatten. Okej,intresserad är nog fel ord. Snarare...dragen till vatten. Bokstavligen. Utanför barnhemmet och skolan hade jag ett hemligt liv. Så fort jag fick ledig tid över tog jag mig till den lilla sjön som kallades för Immortel Mer. För länge sedan hade jag forskat lite om sjön och fått ut att det franska namnet betyder Odödliga Sjön. Mycket mer fakta än så fick jag inte ut, men det var inte nödvändigt heller. Sjön ligger mellan två skogar vilket är perfekt. Avskilt från omgivningen,precis som jag vill ha det. Då jag väl lyckas ta mig till sjön tar jag alltid ett dopp. En vanlig människa skulle nog tycka att det är extremt kallt, men jag kände ingen kyla alls. Det var perfekt temperatur för min kropp och jag rös alltid till av välbehag då jag blev ett med vattnet. Sjön skänkte mig frid och harmoni. Jag kunde komma dit arg som en varg och gå där i från så fullständigt lugn och lycklig, ja som en helt ny människa. Jag kikade mot klockan. Elva. Prick. Snabbt slet jag av sockarna och mina byxor. Därefter drog jag på mig min stora t-shirt som jag använt som pyjamas de två senaste åren. Till sist satte jag upp mina långa mörka lockar i en toffs där bak. Just då öppnades dörren.
"Emilyssa - i säng! Nu!" Jag kämpade så gott jag kunde för att inte svara med en otrevlig ton. Men det var svårt. Väldigt svårt. Den haggan älskade att klaga på mig.
"Syster Marie, jag är i sängen."

"Nog med dina uppkäftigheter! Du sköter disken i köket efter middagen imorgon! I säng med dig nu!" Sedan smällde hon igen dörren efter sig. Jag gapade stort mot den stängda dörren. Inte igen. Jag kände en klump i halsen och rent illamående i magen. Att diska efter hela min avdelnings gemensamma middag skulle ta minst fyra timmar och där rök min tid vid sjön. Jag föll bak mot kudden med en tung suck och viskade för mig själv:
"En vacker dag ska jag ta mig här ifrån."

Vackra Emilyssa lever ett helt vanligt tonårsliv, bortsett från faktumet att hon lämnades utanför Londons största barnhem i en korg bara några månader gammal och aldrig har träffat sina riktiga föräldrar som är spårlöst försvunna. På sin sjuttonårsdag får Emilyssa besök av en gammal dam som påstår sig vara hennes mormor. Av henne får hon sin mors dagbok och Emilyssa får hopp om att äntligen kunna ta reda på mer om sin familj och bakrund - men mycket mer än så får hon veta. Dagboken bär på hemligheter som öppnar en helt ny värld för Emilyssa och plötsligt svävar hon livsfara.